Lagercrantz i mål med hejdundrande klimax

Malin Krutmeijer om ”Hon som måste dö” – och fler nya deckare

avMalin Krutmeijer

Foto: LOTTE FERNVALL
Med ”Hon som måste dö” avslutar David Lagercrantz sin fortsättning på Stieg Larssons Millennium-serie.

”Hon som måste dö” av David Lagercrantz

(Norstedts)

Millennium-romanerna är klassiker, med såväl Stieg Larsson som David Lagercrantz vid pennorna, trots att de har en högstämd ton som ibland blir väl fjantig och skjuter hål i rafflet. Lagercrantz är värre än Larsson där, kanske för att han saknar skärpa i samhällskritiken. Som actionthrillers med superhjälteinslag är de trots allt svårslagna och stilbildande, och Hon som måste dö är en väloljad bladvändare med hejdundrande klimax.

En död uteliggare visar sig ha kopplingar till politiker och underrättelsetjänst. Lisbeth ­Salander söker hämnd på sin syster. Massor av män tänker på Lisbeth hela tiden. Det är kändisbestigningar av Mount Everest, Blomkvists kärleksaffärer och den obligatoriska scenen där Lisbeth låter en kvinnomisshandlare smaka på sin egen medicin. Som figur blir hon allt svårare att balansera mellan mystik, trovärdighet och oövervinnerlighet. Men är detta verkligen det sista vi ser av henne?

”Blodsband” av Ingrid Hedström

(Alfabeta)

Jag har inte läst Ingrid Hedströms deckare förut, men jag tyckte mycket om hennes verklighets­baserade roman Gick obemärkt förbi (2017). Den skildrar hur utvecklingsstörda barn med ­statens goda minne vanvårdades ihjäl på svenska institutioner på 1930- och -40-talen.

I Blodsband cirklar handlingen kring tre metoo-historier varav två med dödlig utgång. Huvudpersonen Astrid Sammils nystar i ett chockartat familjebesked samtidigt som Dalapolisen utreder två kvinnomord. Det är dialogdrivet och välskrivet. Personskildringen är förutsägbar på ett intressant sätt. Astrids mondäna krets – framgångsrikt teaterfolk, företagsledare, ex-diplomater – får funktionen som ”normala”, nästan neutrala. ­Karaktärer bortom den vita övre medelklassen tillskrivs perspektiv och impulser färgade av deras bakgrund, och blir samtidigt mer spännande. Störst potential har Carina Svahn, forskarstudent som hämtar superkraft ur sin enorma klassresa.

”Blommor över helvetet” av Ilaria Tuti

övers. Helena Monti

(Bazar)

Tänk er den riviga mordutredaren Vera Stanhope i tv-serien Ett fall för Vera, fast i en av den brittiska författaren Mo Hayders mörka och otäcka romaner. Ungefär där har du kommissarie Teresa Battaglia och de ohyggliga mord hon utreder i de norditalienska bergen.

En kropp hittas i ett ­bisarrt arrangemang vid en vandringsled. Så småningom ­leder spåren mot barn som far illa, på institutioner och i sina hem. Viss historisk verklighetsgrund finns.

Ilaria Tutis rosade debutroman höjer sig över bulken i deckargenren, inte minst stilistiskt. Naturen, och miljöer över huvud taget, skildras sinnligt och karismatiskt i doft, ljus och färg. Och så finns här den kompetenta Teresa, vars efternamn betyder strid, och visst ­krigar hon: mot en patriarkal poliskår, inre demoner och sjukdom. Må kvinnor som hon ”aldrig sluta att älska sig själva”, skriver Tuti i efterordet.

ARTIKELN HANDLAR OM