Motsatser i allt

Pia Bergström läser Inger Alfvéns nya roman om omaka tvillingsystrar

Publicerad 2019-05-12

Inger Alfvén ger ut sin 24:e roman, Tvilling (Albert Bonniers förlag), om två omaka tvillingsystrar.

”Relationsromanens mästarinna” har hon kallats, Inger Alfvén. Det mänskliga samspelet har hon ­ofta fångat genom att ställa sina gestalters inre tankar och subjektiva medvetandeflöden mot och bredvid varandra. 

Och läsaren har fått syn på den egocentriska blindheten, ­allas osäkerhet, behoven av bekräftelse, ofta männens dominans och kvinnors självuppoffrande undergivenhet. 

Jag minns särskilt Städpatrullen (1976), och (den filmade) S/Y Glädjen (1979). När jag nu läser om den på sin tid hyllade Ur kackerlackors levnad (1984) blir jag nästan lite chockad. Både för att en av huvudpersonerna, den Konrad Lorenz-inspirerade karlakarlen Henrik, är så ohejdat mansgrisig och för att jag så väl känner igen hans typ från den ­tiden, en sån som kvinnor gärna föll för. 

Denne Henrik verkar omöjlig i dag, i alla fall som seriös romangestalt.

Alfvén har skrivit flera romaner sen dess, hennes gestalter blir allt äldre men hon fortsätter att intressera sig för människors längtan efter kärlek och gemenskap. I den nya Tvilling, hennes 24:e roman, får man följa Lollos tankar om sitt liv, sitt långa opassionerade äktenskap och sina svåra, motsägelsefulla känslor för sin tvillingsyster som dött av en självmordsbomb i Bagdad.

Lollo är född på femtiotalet, hela livet har hon varit ansvarsfull, behaglig och omhänder­tagande. Hon halvtidsjobbar som psykolog men är verkligen ingen karriärkvinna. Hon har satsat sina krafter på de två barnen, skött marktjänsten, ­inrett villan i Bromma medan ­maken Peter, nationalekonom och smart investerare, aldrig behövt byta en blöja. Paret umgås med Peters mörkblå kompisar från officersutbildningen på Karlberg, och deras snobbiga överklassfruar. 

Tvillingsystern Pi är Lollos motsats i allt. En svärande, snaggad radikalfeministisk fotograf som demonstrerade på gatorna som tonåring, rökte på i kollektiv med rivningskontrakt, var hippie i Indien. Hon har skurit bort sina bröst som symbolhandling, gjort film om unga prostituerade heroinister, riskerat livet som krigs­fotograf i Sarajevo, rapporterade live från Berlinmurens fall och från krigets dramatiska inledning i Irak. En självförbrännande hjältinna i tiden.

Mellan uppdragen hälsar Pi på i villan i Bromma och berättar om sina äventyr. Lollos två barn älskar och beundrar sin moster. Även Peter lyssnar fascinerat. Med åldern har hans hårda ­högerattityder mjuknat.

I en intervju om sitt författarskap (2015) säger Alfvén att hennes historier “kommer till henne” i ett flöde. Kolliderande bilder utan tolkningar som hon efteråt bearbetar och skär ner. 

Intressant. Det är kanske därför som Tvilling känns så öppen, och så motsägelsefull. 

Det man får är Lollos arga, sörjande, krisiga jagberättelse från sena medelåldern då hennes självklara (huvud)roll som mamma och hustru är över och hon känner sig lurad och sviken av ­alla.

Jag hade nog gärna velat få Pis perspektiv på händelserna, mer än de kryptiska dagboksfragment Lollo hittar i Peters kassaskåp. Och Peters sanning, den där belysningen från flera håll som Alfvén bjudit på i andra ­romaner. Kanske hade det blivit för övertydligt, trivialt? Nu får man fylla i hålen själv och möta sina fördomar.

Men gestalterna stannar kvar i en efter läsningen, deras komplexitet och oundvikliga tragik. 

Alfvén har fortfarande den förmågan.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.