En buffel till murvel invaderar kyrkbyn
Marit Furns ”Den förste” är sarkastiskt frodigt och suveränt skriven
Publicerad 2023-06-13
”Redan från början upplevde Erik Gustafsson att det ena ledde till det andra i en känsla av oundviklighet.” Marit Furns nya roman börjar lovande. För som varje flipperspelare vet vinns inga poäng om metallkulan bara tillåts rulla. Det krävs välriktade stötar för att hålla kulan i spel precis som det krävs strategier för att ge intryck av öde.
Erik Gustafsson är mannen som vet att sätta in stötarna och behålla sitt pokerface. Kargt uppväxt med en supande far och en misshandlad mor körde han sin egen våldsamma utbrytning från skolan och gjorde sen succé i Stockholms medievärld som ”den unge ångvälten”. Han hade det i sig. Visste intuitivt på vilka vägar han skulle vinna och framstod gärna själv som buffeln bland kulturtrutar.
Nu tillhör höjdpunkterna det förgångna. Kvarterskrogens pommes med bea smakar krispigt perfekt men något måste ändå hända. Lätt ironiskt och mycket raskt köper han en gård i Dalarna och flyttar.
”Den förste” är en språkligt lustfylld skröna som pekar i en helt annan riktning än Furns tidigare två romaner. Debuten ”Skuggan” var en fri litterär fantasi kring kemisten Zygmunts närvaro i Strindbergs Inferno-kris och romanen ”Abalone” lodade mötet mellan en ung svenska på flykt i Kapstaden och en vit sydafrikan.
I ”Den förste” är vi på plats i kyrkbyn där huvudpersonen finner sig till rätta genom att idogt svettas över gräsklipparen, visa gott humör och annan dådkraft. Stockholmare är han men sover likväl middag på samma träsoffa som forna ägaren hittades död. Fortfarande trumfar en sån karlakarl det mesta i Dalarna. Teaterföreningen är snart i hans hand, nu gäller det huvudrollen i Gustav Vasa, sommarens stora lokala event.
Miljöerna står hembygdstunga och naturen är fylld av djur och mörker. Men Furn berättar sarkastiskt frodigt, och godmodigt lätt spinner hon på våldet i undertexten och på nationalistiska tongångar 2023. Då och då drar ett kusligt stråk genom språket som får bilderna att frysa. Det svarta i bagerskan Margits blick, hade inte Erik henne på kroken, var hon bara ute efter gården? Det djuriska i honom själv: hur noga han var med att hålla kvar de andras blick i sin ”tills det liksom klickade till”.
Sex upptar en stor del av romanen och Eriks partners har tidigare runnit förbi i en tämligen likgiltig ström. Ett engångsligg med en tanig kvinna ledde till ett oönskat barn. Det var ändå inte hans fel, inte heller att han på fyllan råkade falla så illa över modern att hon avled av skadorna och barnet fick tas om hand av morföräldrarna.
Moraliskt kommer han alltid undan och det görs inte någon särskild poäng av det i berättandet. Kanske vill Furn rentav lyfta ett varnande finger själv för hur hennes språk trollbinder då hon inleder varje kapitel med ett citat ur Machiavellis ”Fursten”. Det hjälper hur som helst föga när hon berättar så fruktansvärt medryckande och suveränt.
