Debut med säkra kort

Petter Lindgren läser Judith Kiros skickligt skrivna diktsamling ”O”

avPetter Lindgren

Foto: Carla Orrego Veliz
Judith Kiros, kritiker och debuterande poet.

Judith Kiros, en av personerna bakom plattformarna Rummet och Kontext och ­numera skribent och kritiker i bland annat Dagens Nyheter, debuterar med diktsamlingen O.

Den föredömligt korta ­titeln låter sig utläsas som ­initialen i Othello, Shake­speares svarta hustrumördare, men nog lurar även Okeanos därinne i bokstaven, den grekiska havsguden som bland annat visar sitt saltstänkta tryne i Ben Jonsons maskspel The masque of blackness.

Kiros dikter uppehåller sig i alla händelser i spänningsfältet mellan dessa två dramastycken från det purunga 1600-talet, och motiven som turneras är dels upplevelsen av att vara svart bland vita, och dels vattnet eller oceanen som här får trippelarbeta som utväg, undergång och spegeleffekt.


Som poet är Kiros skicklig och flink, och får mig ofta att tänka på en kortspelare som blandar, kuperar och ger. Här eller där dyker det också upp en oväntad joker, som till exempel Laurence Olivier, skådespelaren som sminkade sig mörk och briljerade som den moriske generalen i filmen från 1965.

Någon giv för mycket blir det kanske, och nog kan det låta väl programenligt eller tidstypiskt ibland, med litteraturvetaraktiga ­utvikningar och förankringar i den postkoloniala teorin (”Frantz Fanon skriver …”). Det känns onödigt, för i långa stycken flödar O av en uttryckskraft som sopar banan med sådana anvisningar.

Särskilt fäster jag mig vid några längre prosadikter med ordet ”lektioner” i titeln, som ”Snölektioner”, ”Sånglektioner” och så vidare. Här lyckas Kiros med enkla medel och en suggestiv rytm åstadkomma en storartad meningsspridning som lockar till och fördjupas vid omläsning.

Så här låter det till exempel i ”Simlektioner”: ”Om att du kastar dig ut, beniga axlar och knän, halvvägs genom en förvandling. Om att vattnet är en falsk spegel. Om att inte ha tillgång till något annat än falska speglar. Om att spegeln kanske alltid är och måste vara falsk.”


Att sedan ordet ”Migrationsverket” kommer drivande i bassängen för förstås tankarna till flyktingkatastrofen i Medelhavet, men perspektivförskjutningen är så väl ­avvägd att ­läsaren aldrig känner sig skriven på sin klorerade näsa.

ARTIKELN HANDLAR OM