I en fumlig hjärna
Publicerad 2016-03-23
Linnea går längre in i mörkret i David Wibergs ungdomsroman
Senast förra året träffade jag Linnea i föreställningen Det gulliga pojkslemmot. Innan dess i pjäsen Svart tulpan (2008) och i boken Dagboksanteckningar från ett källarhål (2013). Så jag skulle nog beskriva min relation till David Wibergs huvudperson som sporadisk men varm.
Wiberg kliver i nya boken Vi ses i mörkret så djupt in i Linneas universum att han skapar det slags parallellvärld som skickliga författare lyckas med. Där persongalleriet har sin egen logik, och läsaren till slut börjar bli mer lojal med texten än författaren. Där det som verkligen skulle välta trovärdigheten skulle vara något slags känsla av bekväm avslappning.
För kärnan i Linnea och i Wibergs egen röst är det konstant obekväma (Wiberg var också del av kollektivet runt Varanteatern/Varan-tv, och därifrån till en fumlig tonårshjärna är ju steget inte milslångt).
I Vi ses i mörkret har Linnea nyss förlorat sin stora kärlek Love till meningslösa Gävle. Hon sörjer och vaknar samtidigt upp i en vardag utan den symbios kärleken erbjudit med allt vad det innebär av skeptiska vänner och vinglighet. Mitt i vardagen har dessutom Linneas mormor dött och familjens sorgearbete löper genom boken som en spegling av Linneas eget.
Wiberg skulle aldrig försöka underminera Linneas verkliga känsla av övergivenhet genom att ställa den mot den mer konkreta döden, snarare är Vi ses i mörkret en upplösning av gränsen mellan förlust och Förlust. Det är fint att läsa, att få vara så nära en narcissism som är helt ofrånkomlig hos den på något sätt lämnade.
En del av den språkliga spretigheten, hopplösa kronologin och pronomens förvirring, bidrar säkert till att förstärka sorgens kaos. Allt för ofta fungerar det dock tvärtom för mig. Att jag längtar efter att få vara i det konstant pågående språket som är Linneas tankar men stöts ut när jag inte kan förstå vem som pratar med vem och var och när. Som om Wiberg inte riktigt bestämt sig för om det är flödet eller berättelsen som ska utforskas. Meningar som ”Jag måste lugna ner mig din idiot” eller ”Som alltid när jag rör mig är jag stilla” kräver en poetisk uppmärksamhet från mig som krockar med lusten till en mer uttalad storyline.
Ändå är helhetskänslan att jag är så glad att Linnea finns, att Wiberg behåller henne och låter henne krångla sig in i folks liv gång på gång. Men nästa gång hoppas jag att jag får komma ännu närmre.
