Framtidsbygge med lösa trådar
Inga-Lina Lindqvist läser Allting växer av Lyra Koli
Publicerad 2018-09-17
Är människan värd mer än allting annat här på jorden? Mer än lejon, örnar och rapphöns?
Lyra Kolis nya roman Allting växer ställer frågan.
Alla som följt den dystopiska tv-serien Black mirror kommer att känna sig hemtama i Kolis världsbygge där en gigantisk glaskupol skyddar folket från miljökatastrofen och döden är avskaffad, åtminstone i teorin.
Trots att mänskligheten fått alla medelklassdrömmar uppfyllda, från hudinsmält smink till ögonlocksskärmar, växer antalet sjukskrivna för depression och det statsbärande partiet oroar sig.
En proteströrelse som kallar sig Organisationen vill i stället reclaima döden. Genom ”radikal empati” med den kuvade naturen vill de överskrida gränserna mellan växt, djur och människa. Varför vill de det? För att de är uttråkade? För att frånvaron av döden utplånar moralen?
Människorna i Kolis framtidsbygge är integrerade med tekniken, totaluppkopplade och späckade med apparater som fläskstek med sviskon. Medlemmarna i Organisationen skär ut sina implantat och anstränger sig för att ärren ska se brutala ut. Smärtan och lidandet är för dem ett tecken på naturens återkomst, likt motståndarna till vaccination som i stället vill att barnen ska renas genom sjukdom.
Huvudpersonen Jossi är fanatisk i sin uppoffring och erbjuder sin levande kropp åt näring för växter som manipulerats för att odlas på människohud. Är det döden, hänryckningen som ger njutning? Fanatismens berusning leder till baksmälla. Bisarrt offer genomförs av fotsoldaten Jossi, medan ledaren äter antibiotika och morfin. Hyckleriet finns överallt, även hos idealisterna. ”Om man blir för säker på vad det goda är, slutar det kanske med att man är beredd att förinta allt”, tänker bokens berättare som är läkare och behandlar Jossi. Att tro är mycket farligare än att tvivla.
”Allting växer” är en roman som jag helt enkelt inte kan låta bli att jämföra med Enhet (2006) av Ninni Holmqvist. Motiven är alltför närbesläktade: politiskt genomförd nyttomaximering, perverterad sjukvård, utplånade könsroller, människans dödsdömda känslostyrda protester. Men medan Enhet var en bok som jag skrattade och grät mig igenom, lämnar Allting växer mig sval och distanserad. Först i bokens avslutande del känner jag mig drabbad.
Berättarjaget har berövats alla implantat och inväntar dödsstraffet i sin kropp helt utan filter. Här bär det litterärt, med närvaro och nerv. Nåden och sanningen växer i medvetandet.
Men i sin helhet vilar något ofullgånget över romanen. Lösa trådar hänger som om en robotkropp blivit slaktad. Vilket för all del kan vara kongenialt med verkets idé.
