Fester, stjärngossar och lesbiska kärringar
Hanna Hallgren skriver befriande uppriktigt
Publicerad 2024-04-20
Det var i sin förra, och helt enastående, diktsamling ”Ensamhetsträning med Majken Johansson” (2021) som Hanna Hallgren myntade begreppet speak bitterness-prosa, där just bitterheten får ta plats i skrivandet som ett försök att formulera historien och tala tillbaka ur ett minoritetsperspektiv. Det är även utgångspunkten för hennes senaste bok ”Hallelujaflickorna”.
Genom sin egen ungdom skriver Hallgren framför allt om det svenska 90-talet, där inga bromsmediciner mot aids existerar och transpersoner fortfarande tvångssteriliseras, medan homosexualitet bara nämns under ett kort avsnitt bland könssjukdomar och blottare i högstadiets skolböcker. Men ”Hallelujaflickorna” visar hur denna tid även rymmer en klassisk bildningsresa och coming-(out)-of-age-berättelse.
I det här fallet går resan från den småländska tätorten Skillingaryd till storstaden Stockholm och universitetet. Hallgren passerar genom författarkursen på Nordens folkhögskola Biskops-Arnö, där jaget först ligger på sitt rum insvept i en pläd, som hon varit närmast besatt av att vinna som tolvåring på lotto, och röker. Men det viktiga är inte att hon befinner sig på en prestigefylld utbildning för blivande författare, utan att det blir platsen där hon först kommer ut: ”Jag förvandlas här. Kliver ur puppan, försöker bli en fjäril, en nattens helikopter, hepilopter.”
Hela tiden skriver Hallgren med en uppriktighet och ett direkt tilltal som jag upplever som befriande. Prosan är mer processuell och av ofärdig karaktär än de enstaka dikterna. Den ger intryck av att ha skrivits i ett flöde, med få radbrytningar och ofta långa meningar som rullar ut sina bisatser. Boken ligger närmre essäns form än vad den liknar en roman, i hur den tar sig an frågor om femininitet och klass, med sina öppna associationer och språkliga strövtåg, men skulle också kunna kallas för memoar i hur den sysslar med både kollektiva och egna minnen. Det gör att jag släpper kravet på något slags berättelse, men det gör också att jag känner mig ganska ointresserad av släkthistorien och detaljer som inte kan knytas till de större frågorna och linjerna.
Jag vill bara veta mer om människorna i Frälsningsarmén, och om ”ett annat slags trasgrann armé”, som består av ”anomala, avvikare, kråkor, grodor, såna vs riktiga karlar, stjärngossar och lesbiska kärringar”. Om förälskelserna, dikterna, festerna som tar vid efter ankomsten till huvudstaden. Hallgren bär på en förundran över att kunna minnas allt, ”om än med stav och krycka”, och fortfarande vara nyfiken på livet, som faster Elsi.
Ändå är det stundtals både mödosamt och smärtsamt att minnas, som när texten helt övergår till tredje person och rentav blir fiktion i avsnittet ”Det bildas en kramring”. Ett minne som låtits bli en sten som fått sjunka till botten, men som plötsligt flyter iland när femtioåriga Hallgren står vid en strand på Öland.
”Minoritetshistoria handlar om sörjbarhet (…) Det går inte att att förlåta, vare sig förlorade liv eller förlorad levbarhet. Det går möjligen, om du överlever, att förlåta dig själv, din skevhet”, skriver Hallgren till sist. Men att sörja är väl också att undersöka sorgens botten, vad som krävs för att orka leva vidare. Särskilt dikterna skvallrar om det: ”Gud vet vad vi behöver, kläder av kärlek, speglar som återställer ansiktet.”
