Hon tar strid mot hälsohetsen

Barbara Ehrenreich skriver intressant om vår fåfänga försök att tukta våra kroppar

Publicerad 2019-12-27

Barbara Ehrenreich är ursprungligen naturvetare och beskriver hur slumpen spelar större roll för våra kroppsliga öden än alla försök att tukta våra kroppar och försöka bromsa livets gång.

När såg du senast en fet kapitalist?

På en gammal skämtteckning, skulle jag tro. Ty ur verkligheten försvann den välgödde plutokraten med hög hatt och randiga byxor för 100 år sedan. Moderna företagsledare vill vara seniga och målmedvetna som kapplöpningshundar.  

Övervikt har blivit en symbol för osäkerhet och bristande självkontroll. Övervikt signalerar underklass. När Silicon valleys kapitalister ska festa loss åker de och späker sig i något buddhistkloster i bergen. Om de käkar tillräckligt med spenat kanske de kan fira sin 100-årsdag. Tror de.

Det handlar inte bara om de riktigt rika – vi är många som gärna vill hänga med några år till. Men hur?

I ”Att lura åldrandet” går den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich lös på den moderna läkekonst som lovar oss ett friskare liv och en uppskjuten ålderdom om vi bara gör som den säger. 

Emellertid är Barbara Ehrenreich själv en slank och sportig kvinna som varje dag tillbringar en timme på gymmet. Vid 78 års ålder är hon tillräckligt klar i knoppen för att med några års mellanrum författa en ny internationell bestseller. Det är inte rättvist. Varför ska hon ge sig på alla stackare som flåsar på sina spinningcyklar? Är inte spartanska dieter och mindfulness tappra försök att skapa en smula balans i tillvaron för en lika övergödd som stressad skara medmänniskor?

Men Att lura åldrandet är inte bara en snärtigt formulerad kritik av samtida livsstilar. Boken är intressantare än så.

Ehrenreich är ursprungligen naturvetare och har doktorerat i cellbiologi. I boken följer hon läkekonstens utveckling från magi och religion till en sorts vetenskap (och den nutida läkekonstens utveckling från en sorts vetenskap till magi och religion).

Kyrkan såg den mänskliga kroppen som ett verk av en ofelbar och gudomlig Skapare. På 1800-talet tog ”det naturliga urvalet” över Skaparens roll. I tidens anda liknades människokroppen vid en sinnrik maskin där alla delar skötte sin uppgift och samarbetade: hjärtat pumpade blod, tarmarna sög i sig näring. Vita blodkroppar – kroppens egna försvarsstyrkor – kämpade mot främmande virus och bakterier.

Våra kroppar påminner snarare om stater som härjas av lågintensiva inbördeskrig

Cellbiologin visar oss en annan verklighet: till den friska kroppens effektivaste försvarare brukade man räkna makrofagerna (ordet betyder ”storätare”), storväxta gynnare som helt enkelt äter upp skadade eller döda celler samt främmande mikrober som hotar vår hälsa. 

Men när makrofagerna flockas kring en cancertumör är det inte för att gå till attack mot den. I stället fungerar de, med Ehrenreichs ordval, som ”hejaklacksledare på dödens sida”. I stället för att försvara oss gör de sitt bästa för att förinta oss.

Våra kroppar är inga harmoniska system, inga väloljade maskiner som skulle fungera klanderfritt om inte främmande sjukdomar gick till attack och vi själva gjorde oss illa med lättja, rökning och alkohol. Våra kroppar påminner snarare om stater som härjas av lågintensiva inbördeskrig.

För en MS-patient är det själva immunförsvaret som utlöser sjukdomen. Andra små celler inuti oss har förmåga till självständig handling och det är inte alltid de handlar rationellt. Slumpen spelar en större roll för vårt slutliga öde än alla försök att tukta våra kroppar och bromsa livets gång mot det oundvikliga.

Barbara Ehrenreichs slutsats? Hon har slutat gå på hälsoundersökningar: ”När det gäller sjukvård söker jag hjälp för omedelbara problem men jag är inte längre intresserad av att leta efter problem som jag ännu inte upplever.” Hon dricker vin till maten och brer smör på brödet. Går på gym gör hon för att hon mår bra av det, inte för att förlänga livet. 

På svenska slog Ehrenreich igenom för 17 år sedan (som tiden går!) med Barskrapad, ett reportage om hur det var att försöka överleva dag för dag i amerikanska låglöneyrken. Hon är uttalad ateist, politiskt aktiv i Democratic Socialists of America, en pedagogisk och syrligt kvick stilist som gärna använder sig själv och sitt eget liv som exempel, i samma slagfärdiga och självironiska vänstertradition som Mark Twain och Michael Moore.

Hon delar också den amerikanska vänstersidans tolerans vad gäller droger. Vad är alternativet till hälsohetsen? Vad ska bota vår dödsångest och få oss att se tillvaron som något större än det egna jaget? Är det tron på ett liv efter detta? Knappast. Att kämpa för en rättvis värld för dem som ska komma efter oss?

Nä. Psykedeliska svampar.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln