Mord för den goda smakens skull
Inga-Lina Lindqvist läser en skröna som ställer obehagliga frågor
Publicerad 2017-03-29
Vilka är undermänniskor som förtjänar att dö?
Inte är det vanligt att leta efter svaret i en svensk feelgood-roman.
Sara Paborn ställer dock frågan i Blybröllop, hennes fjärde roman sedan debuten med Släktfeber.
Människan som förtjänar att långsamt och utstuderat förintas heter Horst och arbetar med att dra kablar. Hans brott består i att han föraktar skönlitteratur, lyssnar på usel musik, är frånvarande pappa samt värdelös som kärlekspartner. Horst är inte lyhörd. Och har dålig smak.
Vem har utdömt dödstraffet? Det har hans fru Irene gjort. Hon är bibliotekarie med sinne för det sköna, en hängiven mor och en upphöjd själ, fångad i en förtryckt hustrus kropp. Att enbart skilja sig är för futtigt för henne. I stället iscensätter hon en plan värdig antika dramer. Baksidestexten utlovar en komedi med mörka undertoner om en mogen kvinnas väg till frihet.
Jag kan absolut tänka mig läsare som är beredda att ta Blybröllop med en klackspark och fnittra åt en skruvad skröna. Man behöver inte ta allt här i livet på blodigt allvar. Skrönans själva livsluft är att tänja på gränserna mellan det goda och det onda.
Men jag fastnar ändå i den obehagliga vändningen som berättelsen tar. Kan en människa som berömmer sig själv för att vara kulturellt förfinad vara så moraliskt stum som huvudpersonen är? Att ta ett liv, att göra dödandet till ett estetiskt projekt och dessutom framhäva sig som föredöme är magstarkt.
Paborn är en gladlynt författare med passion för drastiska och dråpliga intriger. Jag kan förstå hur det förföriska stoffet med de spännande historiska och naturvetenskapliga detaljerna sveper bort onödiga etiska hinder. Jag kan ändå inte släppa frågan som romanen trots allt ställer.
Får bara de fina människorna leva? Måste de mindre fina dö, för att liksom inte störa utsikten?
Bibliotekarien med mord på dagordningen utmärker sig redan på de första sidorna genom sin renhetsiver. I lönndom tömmer hon hyllorna i folkbiblioteket på allt hon upplever som undermåligt: ”falskt beskriven kärlek, spekulativt frossande i våld och urtråkiga memoarer”. Hon bestämmer enväldigt vad som är den goda smaken och underkänner alla andras fria val.
Jag tror att jag förväntas applådera.
Jag avstår.
