”Flickdjur” är förförisk men inte nyskapande

Lidija Praizovic läser en modern Lolita-skildring

Publicerad 2023-07-12

Cecilie Linds (f. 1991) åttonde bok väcker både begär och ifrågasätter dess struktur.

Lolita, nymfett – eller som nu hos författaren Cecilie Lind – flickdjur. Kärt barn har många namn. 

I Vladimir Nabokovs klassiska roman ”Lolita” från 1955 följer vi den medelålders Humbert Humbert och hans kärlek till sexuella flickor. Han gifter sig med en änka bara för att komma nära hennes 12-åriga dotter. 

Begreppet Lolita har sen dess blivit synonymt med figurationer som förkroppsligar flickiga och oskuldsfulla förföriskheter. 

När danska Cecilie Lind nu kommer med sin andra bok i svensk översättning skildrar hon jaget och världen upplevd med Lolitakroppen och Lolitaögonen. Här heter hon Sara, är i nedre tonåren och hamnar i den ena mer perversa situationen än den andra: hon har sex med prästen som döpte henne som nyfödd, för att sen gifta sig med sin bästa väninnas pappa.

Hon väcker männens begär, kommer till dem med sin ungdom och nakenhet, får dem att känna sig levande, fyller dem med lust. 

Men vad får hon ut av det?

”Jag kan bara känna begär om jag vet att jag är begärd. Mitt begär uppstår först när jag är övertygad om att jag är tillräckligt snygg för att en mans begär ska kunna riktas mot mig. Så länge jag inte är förvissad om min skönhet kan jag inte känna lust. För att känna lust måste jag egga mig själv med en annans ögon, mannens.”

Har Lolitan agens, utgör hon motstånd, bär hon på radikal potential?

Begäret efter att bli begärd för att själv känna begär dissekerar Lind skarpt i ”Flickdjur”. Har Lolitan agens, utgör hon motstånd, bär hon på radikal potential?

Både ja och nej. Hon är ett lockbete som leder männen i fördärvet; hon är bärare av ”dålig” moral och skapar kaos i den respektabla heterosexuella ordningen. Men hennes kropp är alltid högsexualiserad och ägd av andra.

Flickan är hos Lind så förföriskt framskriven att till och med jag får en livlig lust att sätta på henne. Hon skrevar, är alltid öppen, fuktig; toppiga bröst, fast rumpa, stora ögon, tunna sommarklänningar – och allt detta helt utan konsekvenstänk …

Samtidigt skriver Lind också fram en skevhet och ett mörker, som ger en bitter eftersmak. Detta att vara ett ting, en docka, en bild för både andras och sitt eget begär är sannerligen ingen dans på rosor. Bland tjejerna skapar det konkurrens att vara snyggast och smalast, och mellan mor och dotter skapar det sår, då ju modern förlorat sin blom och nu är sotis på dottern som är i full blom.

Det är intressant hur Lind trots det heterosexuella fokuset ger så mycket utrymme åt det som händer mellan kvinnorna: när Sara inleder en relation med bästisens pappa, är hon i tanken mer upptagen vid bästisen än mannen hon knullar – det erotiska dramat mellan tjejerna ökar.

Linds roman är egentligen inte särskilt nyskapande; fetischeringen av flickan, även när den görs inifrån, är ett uttjatat tema. Till exempel kom Sara Stridsberg 2010 med romanen ”Darling river” som är skriven från Dolores Hazes – det vill säga Nabokovs Lolitas – perspektiv.

Men Linds mycket poetiska roman är välgestaltad, med precisa formuleringar, drastiska bilder och oförutsägbara vändningar. Språket flödar, i kortare eller längre stycken, som vågor. Det är njutningsfullt och oroväckande.

Spännande är också kompositionen där vi både i början och slutet av boken möter den åldrande Sara i 30-årsåldern. Hon har sökt beskydd hos en äldre kvinna, av både nöd och lust, men även den relationen är diffus och obehaglig, sexualiseringen och underordningen av Sara fortsätter.

Skillnaden är att nu börjar hon bli en bitter, ofräsch och utsmetad Lolita.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.