Underbart som Tolstoj
Tidstypisk önskan att drabbas i ”Jakobs stege”
Publicerad 2017-07-25
Nora, en av huvudpersonerna i Ludmila Ulitskajas roman Jakobs stege är född 1943, samma år som författaren, och det finns också andra gemensamma biografiska detaljer. En lång rad brev från romanens andra huvudperson Jakov Osetskij, Noras farfar, sägs vara hämtade från en Jakov Ulitskijs dossier i KGB:s arkiv. Men detta 700-sidiga epos om ryskt nittonhundratal bör inte läsas som en självbiografi, även om det vilar på dokumentär grund.
Ludmila Ulitskaja förhåller sig till verkligheten på ett sätt som kan liknas vid Leo Tolstojs i Krig och fred. Hos Ulitskaja förhöjer och förstärker realitet och fiktion varandra och går in i det högre tillstånd, som realistisk prosa svingar sig upp till, när den är som bäst. Det är inte alltför ofta man stöter på prosa av den kalibern.
För att vara mer konkret. Jakov och Marusia finner varandra åren före första världskriget. De är i tjugoårsåldern och båda lidelsefullt musikintresserade. Jakov är också benägen att med vetenskaplig lidelse borra sig in i allt han stöter på och drabbas av. Och som så oändligt många ryssar av hans generation handlar det just om att drabbas. Han stämplas som folkfiende men har först turen att inte hamna i läger utan bara gång på gång förvisas från sin familj i Moskva ut till någon avlägsen provins.
Till slut, när han engagerar sig för den ryktbare skådespelaren Michoels antirasistiska verksamhet, hamnar även han som miljoner andra i Gulag. Ständigt är han dock lika optimistisk och energisk, vilka motgångar han än råkar ut för. Han knäcks inte ens när han äntligen kommer tillbaka från lägret och finner att Marusia ensidigt skilt sig från honom.
Berättelsen om Jakov och hans många brev till Marusia varvas med Noras historia ett halvt sekel senare. Dessutom lär vi känna en lång rad släktingar och vänner – detta är som sagt en roman av det klassiskt ryska slag, där det myllrar av människor som alla blir märkvärdigt levande.
Nora är en självständig kvinna, som ärvt mycket av farfaderns okuvliga energi både i privatliv och yrkesliv. Hon är scenograf och symbiotiskt förenad med en snillrik georgisk regissör, men honom lever hon aldrig samman med. Och sedan har vi… Nej, läs själva! Det här är en roman att försjunka och leva sig in i.
Med ett osvikligt öga för de rätta detaljerna kan Ludmila Ulitskaja med ett par penndrag ge de mest udda människor autentiskt liv. De beter sig var och en atypiskt men tillsammans ger de en underbart rik bild av ryskt nittonhundratal. Underbart? Hur paradoxalt det än låter är underbar inte fel ord. Den inre kraft Jakov visar, när han trotsar och gör något positivt av alla de grymma motgångar han ideligen drabbas av ger ett märkligt lyft åt romanen. Samma energi driver Nora två generationer senare.
Ludmila Ulitskaja kan också skapa skimmer åt episoder i marginalen. Som bifiguren Asia, som alla ser ner på som snäll och dum. Hon får för sig att hon funnit ett undermedel mot det eksem som hon hört att Jakov lider av i sin påtvingade exil i bortre Sibirien. Av ren omtanke lyckas hon ta sig dit trots de förhållanden som råder på trettiotalet. Hon vistas hos Jakov en vecka och som en naivt helgonlik akt av omsorg och kärlek – om också med tveksamt fysiologiskt resultat – försöker hon kurera Jakov med mirakelleran.
Det är en episod som gör läsaren alldeles varm, och som mycket väl kunnat förekomma i en roman av Leo Tolstoj. Ännu en association till Tolstoj, kan jag ge högre beröm?
