Rasdoktorns dubbelspel

Olle Svenning om svenske professorn och naziideologen som gifte sig med en kvinna av ”blandras”

I mars 1919 bjöd Konstakademin till fest. Stockholmssocieteten minglade och studerade entusiastiskt doktor Herman Lundborgs folktypsutställning. När de förnäma gästerna passerade ingången möttes de av den store liberale skalden Viktor Rydbergs ord: ”Till ariskt blod, det renaste och älsta, till svensk jag vigdes av en vänlig norna.” En rasistisk versrad som Lundborg bevarade i sitt hjärta.

Denna tidiga vårdag, ett halvår efter första världskrigets slut stod Lundborg på höjden av sin karriär. Han var rasteoriernas mästare, hyllad av storfinans, konstnärer, vetenskapsvärlden och politiker.

Lundborg hade fått arbeta för sitt storartade rykte. I åratal hade han gjort omfattade studier; han hade kartlagt befolkningen på Listerlandet i Blekinge och rest bland samer i Lappland, gjort upp indexserier över skallar, långa som korta. Han fotograferade samer, unga och gamla. Ibland ville han ta nakenfoton.

Målet var att kartlägga den rena svenska rasen och i tid upptäcka hoten mot den, rensa bort ogräsen som han skrev. Eller ”dika ut bottensatsen”. Den sortens metaforer använde han om ”undermänniskorna”, tattare, zigenare och judar. Tjuvaktiga, prostituerade, idioter och missbrukare: de rasorena, kort sagt. Lundborg visste hur många de var: 280 000. Fienden var stor, om än inte välorganiserad.

Maja Hagerman kartlägger minutiöst Lundborgs resor i Lappland, hans rastlösa vandringar över myrar och obygd. På expeditionerna tog han gärna med sig en yngre samekvinna. Hilja, folkskolläraren, var en av dem, Maria Isaksson en annan. Hon var av ”blandras” men blev ändå den rasmedvetna läkarens älskarinna och födde parets barn.

Lundborg begick därmed en synd, för honom långt värre än otroheten mot hustrun Thyra; han föll för rasblandningens frestelse, den som enligt honom skulle leda till degeneration, till rasligt och samhälleligt förfall. Lundborg tycks ha besvurit sin svaghet genom att låta sterilisera sin son. Det rasmässigt dåliga arvet skulle därmed inte föras vidare.

Hagerman rör försiktigt vid denna egenartade kärleksaffär, Lundborgs stora, länge dolda, gåta. Hon psykologiserar sparsamt och är ständigt lojal mot den kvinna vars öde knöts till en man som älskade henne trots att han på vetenskapliga grunder måste förskjuta henne.

Lundborgs karriär, från primitiv psykiater först till prisad svensk forskare sedan till kanoniserad naziideolog är mindre gåtfull än kärleksrelationen. Tiden arbetade för honom. Efter första världskrigets väntade apokalypsen: Västerlandet gick mot sin undergång enligt den konservative demokratiföraktaren Oswald Spengler. Lundborg instämde.

De konservativa skrämdes av det moderna, av demokratin, av ”massan”. Enligt Lundborg var den inte bara okunnig och revolutionär utan också socialt undermålig, söndersargad av sin blandade härstamning.

Lundborg ville skydda den ädla svenska folkstammen, hotad av undermänniskorna. Doktorn ställde ras mot ras, elit mot massa. Biologin, arvsmassan, generna bestämde människovärdet. Den biologiska eliten skulle härska; underklassen tjäna eller rensas ut, åtminstone renas.

För konservativa var detta inte alls gåtfullt; Lundborgs schema legitimerade ju det hierarkiska samhället.

Lundborg var flitigare och mer målmedveten än de flesta andra vetenskapsmän i att förmedla rasteorier som sedan decennier omfattades inom akademier, universitet och vetenskapliga stiftelser. Den store förebilden var Gustaf Retzius, anatomiprofessor, samlare av ”lappskallar”, anhängare av ett ”rasrent Sverige”, medlem av Svenska Akademien och många andra akademier.

Retzius, gift med dottern till Aftonbladets grundare, var för en tid tidningens chefredaktör och drev då bort varje ansats till progressivt tänkande. Makarna Retzius var det mest glansfulla paret i det stockholmska societetslivet. Retzius långvariga och upphöjda position i den mest exklusiva delen av Stockholms överklass besvarar en fråga från Hagerman: Varför föraktas Lundborg medan hans rasistiske läkarkollega Retzius ännu vördas?

Hagerman är otydlig om liberalismens sorgliga ansvar för rasbiologins framgångar. Hon nämner förvisso att rashygien, eugenik och annat bråte fick stöd från fritänkaren och medicinprofessorn Hjalmar Öhrvall, från kulturradikala Verdandi och, vill jag lägga till, från den briljante nationalekonomen Knut Wicksell och från Anton Nyström, liberal ledare för Arbetarinstitutet. Nyström skrev om ”långskallar och kortskallar.”

Hagerman skulle mot den bakgrunden kunna formulera ännu en gåta: Hur kunde dessa bildade liberaler lockas av charlataneri som rasbiologi?

Ett svar kan vara: På grund deras måttlösa tro på vetenskap, på människans förnuft och förmåga att påverka livsbetingelserna in i minsta detalj. Kulturradikalerna lutade sig också mot positivismen, den tidens dominerande vetenskapsideologi. Och Lundborg var en glödande positivist. Han samlade skallar, mätte, fyllde hålkort med oändliga data från de många tiotusentals individer han kartlade.

Också socialdemokratiska akademiker bugade för Lundborgs obändiga kraft och ambition att förädla den nordisk-germanska rasen. De såg Lundborg som en nationell motsvarighet till Darwin.

Det var inte Lundborgs ondska eller obändiga energi som bar honom till chefskapet för Statens institut för rasbiologi, världens första i sitt slag och ett slags evig moralisk skam för svensk vetenskap och politik. Institutet skapades främst av tidsandan och samhällseliternas förhoppning om att skapa ett rasrent folk och att med hjälp av biologin kunna bygga en social utopi.

Hagerman överdriver skuldbeläggningen av Lundborg; kanske oundvikligt eftersom hon den här gången valt biografin som berättarform.

På Rasbiologiska institutet fortsatte Lundborg sitt eviga insamlande; han blir till som fången i en klaustrofobisk scen likt den i Strindbergs Ett Drömspel: Jag klistrar, jag klistrar. Materialet växer men det blir alltmer oklart vad det ska användas till. Allt färre intresserar sig; anslagen till institutet blir allt lägre.

Gunnar Myrdal vill att Institutet ska göra sig kvitt rasbiologin och Lundborg. Denne söker en utväg och försöker influera och styra den nya steriliseringslagen. Hagerman konstaterar dock: Det som händer i verkligheten när det gäller steriliseringslagen och nya uppdrag för institutet är ingenting.

Maja Hagerman ger en skarp och tydlig bild av hur Lundborg byter skepnad; han blir alltmer uppgiven om sin vetenskapliga framtid i Sverige och förvandlar sig i stället till en raspolitiker, förlöst av sina rasbiologiska vänner i Tyskland och bekräftad av nazismen. Rudolf Hess förklarar att nationalsocialism är ett slags tillämpad biologi och SS-chefen Himmler vill med Lundborg som ideologisk inspiratör bygga en raselit.

De ger därmed mening åt Lundborgs livsverk, hans dröm om det rasrena, om föreningen mellan de nordiskt blonda och germanerna.

Lundborg hyllade Hitler likt andra konservativa antidemokrater som Fredrik Böök och Sven Hedin; han blir så lojal att han förordar förintelse: ”Det synes mig ändamålsenligt att judarna avskiljs helt ur den europeiska samhällskroppen.”

Det moraliska och intellektuella haveriet fullbordades. Men hustrun, Maria den blandrasiga, stannade kvar hos doktorn. Hon kallades professorskan.