Fix och färdig debutant

Pia Bergström: Alba Mogensen fångar livskänslan

avPia Bergström

Foto: Alexander Mahmoud
Alba Mogensen.

Det är den varma sommaren 2018. Maccen, 20, har fått hyra en etta på Nobelvägen i Malmö och övertalat kompisen Joan att dela den. De sover på varsin halva av en fyndad dubbelsäng, är inte ihop egentligen. Eller är de det? I Alba Mogensens Hon den roliga ligger livet öppet i alla riktningar.

Paret, om man nu kan kalla dem det, tycks inte ha några arbetstider, eller ens några tentor.

I alla fall nämns inget sånt i den här debutromanen som så galant fångar deras livskänsla. Övermodet och nonchalansen, vingliga nattliga cykelfärder från svartklubbar, yatzyn på pizzerian, gängskjutningar helt nära, det pågående parallella mobillivet, allt man kan dricka på balkongen.


Men en osalig morgon, på hemväg från en sommarfest ute på landet, råkar Joan ut för en allvarlig bilolycka. Hon dör nästan. Hon får veta av alla att det var ett under att hon överlevde men vet inte riktigt vad hon ska göra med den vetskapen.

Så småningom kommer hon hem från sjukhuset, haltande med kryckor, starka smärtor och morfintabletter, med mardrömmar och läckande sår som ska skötas. Hon har 22 stygn och skruvar i benen. Dynamiken mellan de unga sammanboende är plötsligt en helt annan.


Men sommarhettan fortsätter. Biljetterna till Berlin som bokades i vintras bleknar bort i köksfönstret. Joan ligger på sin sida av sängen, stönande, svettig, illamående och illaluktande och är inte så rolig längre.

Hon har nästan dött och Maccen är kvar i det obekymrade.

Jag läser i debutantpresentationen i Svensk Bokhandel att Joans bilolycka också är författarens egen.

Det kunde ha lett till en brist på distans och alltför mycket sjukdetaljer men Alba Mogensen, ­bara 24 år (och radiojournalist) tycks mig som en fix och färdig, nästan avspänd författare. Hon kan redan den svåra konsten att skriva undertext. Hon har en självklar och musikalisk, luftig och cool lakonisk stil som snarare antyder än larmar.


Med sina tragikomiska scener återgivna från två perspektiv, alltså både Joans och Maccens, omskapas överlevnadstraumat och när hösten närmar sig läser jag absolut en kärlekshistoria. Kanske är kärleken inte formellt ramad eller traditionell eller inskränkt till bara två personer, men ändå.

ARTIKELN HANDLAR OM

Romaner