Mannen som talade med änglar
Carl-Michael Edenborg läser ett storverk – Ernst Brunners biografi över Emanuel Swedenborg
Publicerad 2017-06-01
Av alla historiska svenskar är Emanuel Swedenborg ett av de största namnen: han inledde en lysande bana som uppfinnare och vetenskapsman, genomgick en djup religiös kris och ägnade resten av livet åt att besöka himlen och helvetet och grunda en än i dag aktiv kyrka.
Bland historiker har det som mest intresserat inte främst varit Swedenborgs person – utan hans inflytande på konstnärer, filosofer, författare, mystiker och revolutionärer. William Blake och August Strindberg är bara några framkastade exempel: det är svårt att överskatta hur mycket Swedenborgs visioner och hans excentriska idéer spökat på alla tänkbara och otänkbara platser de senaste drygt tvåhundra åren.
Ändå är det märkligt att det kommit så få rejäla biografier över Swedenborg. Men nu har Ernst Brunner, mest känd som romanförfattare, föresatt sig att reparera den bristen, och det med råge. På inte mindre än 759 sidor i Darra – om Swedenborg får vi följa snillet från vaggan till graven. Brunners flödande, välskrivna text smyckas av vackra illustrationer och långa citat; och avslutas av en väl tilltagen litteraturlista.
Delvis motväger detta bristen på notapparat. Men bara delvis. Frånvaro av direkta källhänvisningar omöjliggör en granskning av Brunners i vår tid ganska häpnadsväckande påstående att han skrivit en ”objektiv” biografi. Inte för att han skulle sakna kompetens: en doktorsavhandling om Edith Södergran finns bland hans tidigare verk.
Men ”objektiv”?
Som om han själv bara utgjort något slags spiritistisk förmedlare av historisk sanning – som om han inte berättat en historia?
En rutinerad författare som skriver en faktagrundad biografi äger en fördel gentemot den genomsnittlige akademikern, hur skicklig denna än är på källkritik, vetenskaplig metod och teori – berättandets verktyg och den litterära illusionismens tekniker för att fängsla läsaren med historier och därmed väcka historiens döda verklighet till liv.
Att de flesta ser Ernst Brunner som romanförfattare vinner säkert läsare till Swedenborg-boken, även om den är en renodlad biografi. Historiska romaner utkommer i en strid ström och kan därmed antas läsas också. Beror det på att historiekunskaperna gradvis har försämrats under de senaste decennierna – parallellt med en pedagogik som betonar förmågan att skaffa och utnyttja kunskap snarare än att samla kunskap?
Förr kallades det bildning. En gång i tiden ansågs det vara en grundval för demokratin.
Är det verkligen bara poänglös nationalism att exempelvis memorera den svenska kungalängden? Nej. Namnen och årtalen bildar en karta där händelser kan placeras in, orsakssammanhang urskiljas.
Men åter till Ernst Brunners Darra – om Swedenborg som alltså är inte en historisk roman, utan en ”objektiv” biografi. Apropå titeln, förresten: i mina öron är den både olycklig och klumpig. Inte blir saken bättre av att den på bokens rygg istället lyder Darra Emanuel Swedenborg. För fan i våld, Bonniers: Sveriges största, rikaste, ädlaste, mäktigaste bokförlag. Ni kan bättre än så.
För sina tidigare historiska romaner (om Anckarström, Karl XII, Edith Södergran, Bellman) fick Brunner utstå kritik om att han inte tillräckligt tog hänsyn till tidigare forskning och källor. Men hallå: det är ju romaner! Vad är det för mening med fiktion om man inte får hitta på?
Tyvärr har Brunner gått på reträtt och kallar numera det som förut var historiska romaner för ”historiska skildringar”.
Det är inte ens roligt.
I Darra får vi följa Emanuel Swedenborg från hans tid på bergskollegium på 1720-talet, dyka ned i dåtidens modernaste naturvetenskap, haka på hans resor, vandra med honom under de dramatiska åren av tvivel och drömmar och visioner, för att slutligen landa i hans relativt stillsamma liv som andeskådare och religionsgrundare och stundvis smått löjlig ockultist.
Vissa av Brunners formuleringar förmedlar den nästan erotiska känslan som källforskare rysande och rodnande ibland upplever i sin enslighet inför dammiga volymer. Så här sinnligt beskriver Brunner Swedenborgs berömda dagbok från den religiösa krisen, den så kallade Drömboken: ”Boken var bunden i ett späckblekt, slätt, styvt svinskinn med klaff och fickor”.
Mängder av människor har de senaste drygt 200 åren drabbats av Swedenborgs himmel och helvete (inklusive hans danteanska svaghet att låta folk han ogillade råka illa ut på andra sidan), de har fascinerats av samtalen med änglar, hans radikala idéer om kärlek och inte minst korrespondensteorin.
Denna var knappast unik utan Swedenborgs version av en klassisk lära: grundtanken är att makro- och mikrokosmos motsvarar varandra: såsom ovan, så nedan. Inte ens det minsta sandkorn saknar betydelse. Varje ting betyder. Det är helt enkelt en paranoikers – eller poets – världsbild.
Föremålet för Ernst Brunners Darra är en ofantligt motsägelsefull och egensinnig människa som bitvis levde med blicken i det sublima och fötterna i det löjliga och som efter sin död drabbade världen med monumental kraft.
Biografin är ett storverk.
Ändå hade jag hellre läst en källgrundad, historisk roman om Swedenborg skriven av en dödsföraktande författare med förmågan att krypa innanför skinnet på såväl sitt objekt som läsaren – och kanske inte minst frammana det kusliga med den vänlige men mycket ensamme mannen som älskade semlor och helst umgicks med änglar.
Min favorit bland alla Swedenborgs historier är den om när han träffade Jesus på 1740-talet. Enligt hans egen beskrivning slog sig Guds son helt enkelt ner på den mållöse svenskens sängkant. Herregud!
Men den beniga 33-åringens fyra ord långa budskap till den utvalde löd bara:
”Ät inte så mycket.”
