Botemedel för sorgsna

Claes Wahlin läser storverket Melankolins anatomi

Publicerad 2019-03-25

Melankoli beskrivs som ett slags vekhet utan feber av Robert Burton. (Hunden på bilden har i princip inget med boken att göra)

”Vi får bara inse att hela världen är melankolisk, att vi alla är galna eller fjolliga”, skriver Robert Burton (1577–1640) i sin klassiker Melankolins anatomi.

Uppfattningen att hela världen var melankolisk var han inte ensam om, det fanns en utbredd oro över att melankolin drabbade allt fler och allt oftare. I en tid när teleskopet hade fått sällskap av mikroskopet riktades uppmärksamheten inte bara mot artärer och blodomlopp, utan också mot själen och dess vägar och irrvägar.

Robert Burton skrev på mastodontverket om melankoli ända fram till sin död. För honom var det ett sätt att undvika att själv drabbas av tungsinne.

Den nya vetenskapen hotade de religiösa föreställningarna. Människan var inte längre självklart ett heligt mysterium skapat av Gud; hon kunde undersökas, förklaras, anatomiseras.
Samtidigt exploderade mängden kunskap, trycktekniken förbättrades i snabb takt vilket ledde till fler böcker och pamfletter: ”Vem kan läsa allt detta? Vi har ju redan ett fullständigt kaos av böcker, vi belastas av dem, våra ögon värker av läsning, våra fingrar av att vända blad.”

Detta hindrade inte Burton från att ge sig i kast med att skriva, skriva om och skriva till i sitt encyklopediska arbete, Melankolins anatomi. Det blev hans livsverk och kom ut i sex allt mer omfattande upplagor från 1621 till 1640. 

Endast hans död satte punkt efter 1 300 sidor. Nu finns boken, visserligen blott 250 sidor av den, för första gången på svenska. Arne Melbergs översättning återger Burtons vindlande text på en smidig svenska utan att modernisera alltför brant.


Verket är indelat i tre delar med en rad underavdelningar där melankolin definieras, beskrivs och vars botemedel från förr och nu redogörs för. Burton samlar all tillgänglig kunskap i ämnet, från Hippokrates och Galenos (vars humoralpatologi spelar en stor roll), till samtidens medicinska lärdomar. Hans bibliotek var för tiden omfattande, omkring 1 700 böcker. Han visste vad han skrev om.

Melankolin har en rad definitioner, men beskrivs som ett slags vekhet utan feber i kombination med rädsla och sorgsenhet, och utan att någon orsak står att finna. Det är detta tillstånd Burton anatomiserar, som han avskiljer från de som ”bara låtsas vara melankoliska, som är metaforiskt galna, smågalna, eller som tillfälligtvis är enfaldiga, arga, druckna, löjliga, förfäade, surmulna, högfärdiga, inbilska, ironiska, fjolliga, dystra, desperata, snurriga etc”.

Riskgruppen är likväl stor: ”sådana som fötts av melankoliska föräldrar; som försyndar sig beträffande det onaturliga, som är svarta eller rödbrusiga, som har små huvuden, som har ett hett hjärta, fuktig hjärna, het lever och kall mage, som har varit långvarigt sjuka, som är enstöringar, ivriga läsare, eftertänksamma, som lever ett stillasittande liv, alla dessa är mest utsatta för melankoli.” Det är inte många som befinner sig utanför riskgruppen, bara ett fåtal ”slipper känna dess sting.”


Allt möjligt kan förorsaka melankoli. Överdriven kroppsövning är en viktig orsak, men framför allt dess motsats, lättjan – ”djävulens kudde”, där hin onde kan slå sig till ro. För mycket läsning är en annan risk, men även för lite. Rimligen också Burtons personliga skäl: ”Jag vill undvika melankoli och skriver därför om melankoli.”

Melankolins anatomi av Robert Burton (bokomslag)

Diet är ett sätt att undvika åkomman, en lista om allt man inte bör äta kan hos en och annan förefalla häpnadsväckande modern: ”puddingar fyllda med blod eller något annat; ugnsbakat kött, syltat, inlagt kött, stekt eller halstrat, smörstekt kött, inlagt, kryddat eller torkat; all slags kakor, frukttårtor, bullar, smörade och kryddade kex, fattiga riddare, pannkakor, pajer, korvar, och alla dessa skarpa eller alltför söta såser”.

Ända sedan antiken hade melankoli diskuterats, grovt sett fanns det två traditioner, en på latin för de lärda, och en på folkspråk för övriga. Burton söker sammanjämka dessa med sin macaroniska (språkblandade) stil där latincitaten regnar in i den engelska texten, ibland långa som ösregn (reducerade i översättningen). 


Han hänvisar ständigt till auktoriteter, för att hålla med eller säga emot. Nytt är att han avvisar renässansens likhetstecken mellan geni och melankoli, det var vanligt att se melankolin som ett tecken på genialitet, ungefär så som romantikerna skulle göra kring sekelskiftet 1800. Men för Burton är melankolin inget eftersträvansvärt tillstånd. Montaigne finns i bakgrunden, via John Florios (som Burton möjligen träffade) engelska översättning.

Och så har vi alla digressioner, som utfallen mot papisterna och deras ”bullabölande påve”, mot ”tyranniska pseudopolitiker, vidskepliga omdömen, överilade bedyranden, hårdnackade föräldrar, förmyndare … Alla dessa som obetänksamt och idiotiskt tror sig veta bäst, sådana som av världsliga hänsyn, av girig eller slö försumlighet bara tänker på sitt eget bästa”.


Det finns också en intressant dimension av synen på läsaren, som skiljer sig från andra samtida författare. Stycket om Ziscas dröm (som inte är med i den svenska översättningen), handlar om kaptenen som ville ha en trumma tillverkad av sin hud när han var död, eftersom han trodde att det larm den skulle frambringa skulle skrämma fienden på flykten. Burton skriver: ”Jag hyser ingen tvekan om att när de följande raderna reciteras, eller hädanefter läses, kommer de att jaga bort Melankolin (även om jag då är borta) i samma grad som Ziscas trumma kunde skrämma hans vedersakare.”

Att läsa Melankolins anatomi är alltså i sig tänkt som ett botemedel. Men allra viktigast är två medel som varieras texten igenom: ”Be not solitary, be not idle.” – Var inte ensam, var inte overksam.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.