Aldrig trist i Hans Gunnarssons värld

Nya romanen Nattsida är en systerbok till succén All inclusive

Publicerad 2019-02-02

Hans Gunnarsson

Jag tycker alltid att det är knepigt att skriva om Hans Gunnarssons romaner. Jag slukar dem, men hittar sällan något riktigt viktigt att diskutera. Även sådan litteratur har ett stort egenvärde, så det är rakt ingen kritik.

Nattsida ska läsas som en ”systerbok” till All inclusive, romanen som alla utom jag tyckte var fantastisk. Å andra sidan var jag nästan ensam om att tycka om Försmådd från 2012. Det är väl helt enkelt något som haltar i min förståelse av just det här författarskapet, så ta för all del inte allt för stor hänsyn till den här recensionen.

All inclusive är en kollektiv­roman, men Nattsida har ett berättarjag som håller läsaren i ett stadigt grepp. Det behövs, för det är mycket som händer i den här socialrealistiska farsen om författaren Per Bomans jakt på hemligheterna och sanningen bakom sin avlidne bror Ronny.


En mystiskt välstädad lägenhet och bostadsrättsföreningens ordförande; en försvunnen målning av GAN; en ouppklarad våldtäkt; ett obskyrt förlag; rester av äggskal; fönsterknackande romer; en porrfilm; en sjukhusjournal; en exfru; en homosexuell relation; en mordutredare ... Listan kan fördubblas över allt som plötsligt dyker upp i Per Bomans liv och kräver en förklaring. Folk försvinner, en efter en.

Det är inte tråkigt en sekund, Gunnarsson vet att disponera materialet. Han är särskilt skicklig med de små detaljerna som levandegör, om än situationer mer än människor. Per Boman berättar sin historia logiskt och okonstlat, det är först efter en stund som man förstår att det som synes vara en konspiration förmodligen är paranoia eller kanske bara en stunds fantasier i solstolen.

Det finns ofta något ödsligt över personerna i Gunnarssons romanvärld, men tonen är ändå inbjudande och förtroendefull.


Att läsa Hans Gunnarsson är som att hamna i baren, eller kanske ännu hellre i puben, med någon som säger: ”Fan vilken konstig grej jag varit med, orkar du höra?”. Och så följer en hisnande historia som får ta just den tid den behöver, ungefär som i öppningen av en bra amerikansk rulle. Man sugs in direkt och vet inte vad som är sant ens för berättaren, men vad spelar det för roll om man blir road av någon som verkligen kan berätta en historia? Men som sagt, vad vet jag.

Följ ämnen i artikeln