Varför kan en kvinna inte få vara en loser?

Ian McEwans ”Lektioner” suger in läsaren i en sinnlig virvel

Publicerad 2023-02-25

Ian McEwan (född 1948) anses vara en av Englands främsta författare och är nu aktuell på svenska med ”Lektioner”.

Om Roland Baines, protagonisten i Ian McEwans roman Lektioner, hade varit på Tinder, kunde det ha stått ”livets hårda skola” i hans bio. Men Roland är ingen macho figur utan en rätt klassisk brittisk vänsterman, född efter andra världskriget; en äventyrlig autodidakt, grubblare och slashas med stark libido och minst lika starka anknytningsproblem. Hans biografi bär en hel del likheter med författarens egen. Och samtidigt avgörande skillnader. Rolands liv, det blir liksom aldrig något riktigt av det. Vilket naturligtvis har sin förklaring.

1986, samma år som Tjernobylkatastrofen, blir han lämnad hux flux med sin sju månader gamla bebis. En artig lapp där hans fru Alissa ber om ursäkt är allt. Hon är borta. Och kommer så att förbli. Moderskapet är för henne oförenligt med det hon måste göra: skriva.


Roland ligger vaken och minns när han som elvaåring tog lektioner för en sträng pianolärarinna: en förflugen smekning, ett nyp på insidan av låret, en kyss. Några år senare, mitt under pågående Kubakris, uppsöker Roland som nu är fjorton miss Cornell driven av ren och skär skräck. Han kan inte dö utan att ha förlorat oskulden. Och det gör han inte heller. År av sexuella lekar följer och med dem en smak för gränslös njutning och kontrollförlust.

I en återblick beskriver Roland själv episoden som ”den verkliga vändpunkten, det ögonblick från vilket allting fälldes ut och upp, som en grandios påfågelstjärt”.

Så vecklar alltså vår antihjälte Rolands berättelse ut sig – en påfågelstjärt med historien som bakgrund, från Falklandskrisen via aidsepidemin och Berlinmurens fall till Brexit och nedstängningen under corona – till en nästan 600 sidor tjock roman minutiöst orkestrerad av författaren.


McEwan har en förmåga att zooma in på och förhöja det enskilda ögonblicket så att läsaren drar efter andan – pianospelandet, ett oväntat telefonsamtal, ett barn som får syn på något – för att sedan zooma ut och bläddra vidare som om livet vore ett fotoalbum med nästan identiska bilder. Ibland får jag dock lite en vibe av filmen Notting Hill och de där ansträngt avspända kompismiddagarna där Hugh Grant promenerar genom årstidernas växlingar på sin gata.

Med andra ord: det är inte när Ian McEwan ska beskriva de stora förloppen som han har sin storhet. Det är i gestaltningen av ögonblicken. I de psykologiska porträtten, i enskilda observationer och helt vardagliga detaljer: ”Han visste av erfarenhet att enda sättet att ta sig ur känslan av overklighet var att utföra någon enkel uppgift. Han skulle gå ut i köket och ömt tvätta sin son i ansiktet.”

Medan kriget för föräldragenerationen var en ”källa till moral och mening” – är Roland präglad av efterkrigstidens oändliga möjligheter: ”Vad han än tog sig för kunde han inte släppa tanken på att det fanns en större frihet någon annanstans /…/ han missade många chanser på det viset. Eftersom han inte lyckades definiera dessa förväntningar förrän de hade bleknat senare i livet var han mottaglig för den lockelse de utövade.” Se där en snabblektion i psykoanalys.

På så vis förkroppsligar Roland vår samtids stora sjuka: fomo (fear of missing out). Han vill hålla det öppet. Genom att inte fatta några riktiga beslut lever han i konsekvenserna av sina icke-val.


Som motpol har han Alissa. Hon lämnar man och barn för att skriva. Men när han läser hennes roman kan han faktiskt inte klandra henne, så bra är den. Får konsten alltså gå före livet? På detta tycks svaret uppiggande nog vara både ja och nej.

Det har sagts att kvinnoporträtten är denna romans styrka. Jag är försiktigt skeptisk. Varför kan en kvinna inte bara få vara en loser precis som Roland? Inte ett offer, inte en hjältinna, inte en förövare om än med mänskligt ansikte. Och så har jag otroligt svårt för den helgonlika, självuppoffrande och tappra Daphne, väninnan, älskarinnan. Ja, det finns gånger då det skulle kunna tippa över i melodram och min slutsats är att McEwan skriver bättre om kärlek, vänskap och vardag i nöd än i lust. Porträtten av barn och relationen mellan barn och vuxna är också otroligt fina.

I romanens slut sitter Roland fortfarande i sin gungstol och sliter sitt hår över samtiden. Hur kunde det gå ”från topp till kökkenmödding på trettio år”? Det vill säga ”från den spännande optimistiska stämningen vid Berlinmurens fall till stormningen av Kapitolium?”


Finns det då några lärdomar att dra? Detta är en av romanens stora frågor. Och därmed återvänder vi till titeln: Lektioner, lessons på engelska, som naturligtvis syftar på pianolektionerna, men också på lärdomar i en vidare bemärkelse. Det ska sägas att Meta Ottossons översättning för det mesta är alldeles utmärkt, men just här svajar den. På engelska står det: ”A shame to ruin a good tale by turning it into a lesson”, översatt med: ”Synd att förstöra en bra berättelse genom att förvandla den till något sedelärande”. Helt riktigt – men den explicita referensen till boktiteln är borta.

Ändå levererar McEwan en avslutande känga mot den moralism som alltid lurar om hörnet. Eller en munter och desillusionerad klackspark.


I en intervju har han sagt att Lektioner, som är hans sjuttonde roman, också kan vara hans allra sista. Isåfall slutar han definitivt på topp och inte i en kökkenmödding. Med Lektioner suger han in sin läsare i en sinnlig och suggestiv virvel av medvetande, tid och historia på ett sätt som bara riktigt bra litteratur kan göra.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln