Den onda sjöjungfrun skruvar upp konflikten

Men John Ajvide Lindqvist har mest gått igång på att busa med Disney

Publicerad 2023-06-17

John Ajvide Lindqvist.

John Ajvide Lindqvist håller på att skapa ett svenskt bestiarium. Han började lite trevande med vampyrer och zombier, men har sedan dess tagit ut svängarna med mylingar, troll och lyktgubbar. Emellanåt har han även testat de mytologiska varelsernas hållfasthet, genom ett skräckens motsvarighet till bechdeltestet. Som när han i novellen ”Gräns” lät trollet bli en icke-binär varelse. Eller som i senaste boken, ”Sommaren 1985”, där han dekonstruerar den disneyfierade sjöjungfrun.

”Sommaren 1985” utspelar sig på en ö i Stockholms ytterskärgård och handlar om ett gäng fjortonåringar. Det är Live aid-sommaren då barndomen drar en sista skälvande suck och glider bort på ljusa hav. Drakar och demoner har bytts ut mot cigg och starkbärs, hångel och tamponger. Jagberättaren Johannes föräldrar ska skiljas, lillasystern har dött i Alexanders sjukdom och vännerna är antingen kåta eller olyckliga. Sommardepressionen är en egen litterär genre – befolkad av författare som Marguerite Duras och Françoise Sagan – och Ajvide Lindqvist navigerar skickligt i den. Få författare i Sverige – eller i världen – är lika bra på att ta ungdomars inre världar på allvar.


Men han vore inte den häxmästare han är om han inte slängde ut ett monster i det bländande solskenet. En dag åker killarna till ön med det övertydliga namnet Svärtan där de hittar en sjöjungfru fastsurrad på land. Eller sjöjungfru och sjöjungfru – snarare påminner hon om någonting emellan fiskvarelserna i H.P. Lovecrafts ”Skuggan över Innsmouth” och sirenerna i ”Odysséen”. Med huggtänder, svarta ögon och en sång beskriven som ett ”akustiskt morfin”. Vännerna släpar henne till en jacuzzi och ägnar dagarna åt att mata henne med abborrar. Men efter ett tag börjar varelsen skapa slitningar i gänget. Eller rättare sagt skruvas existerande konflikter upp, ungefär som i Stephen Kings ”Köplust”, eller författarens egen ”Verkligheten”.


Tyvärr har Ajvide Lindqvist slarvat med ”Sommaren 1985”. Framför allt har romanen ett för stort persongalleri för sina 326 sidor, så ingen karaktär hinner fördjupas. Tidigt i boken nämns att sjöjungfrun kan läka sår, men detta tycks författaren glömma bort. Han gör ingenting av den döda systern, som hänger som ett bortglömt tjechovskt gevär ovanför spishällen. Inte heller är sjöjungfrun någon lyckad gestalt. Ska mytologiska varelser tas in i samtiden krävs det undertext – en kätting som drar mot djupen. Praktexemplet är fiskvarelserna i ”Skuggan över Innsmouth” som speglade Lovecrafts rädsla för degeneration.

Detta är skräcklitteraturens makabra trolleritrick: genom traditionen kunde Lovecraft ta sin rasism – och göra den till estetiskt guld. Ajvide Lindqvists sjöjungfru har ingen sådan dimension. Författaren tycks mest ha gått igång på att busa med Walt Disney i ett bedagat popkulturellt panteon.

Att kasta in en ond sjöjungfru låter kanske som en kul idé. Men i praktiken glittrar hon bara en stund i bestiariet, sprattlar till – och försvinner ner i de mytologiska djupen.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.