Till de som är rädda

Elise Karlsson

Elise Karlsson har läst Ta-Nehisi Coates essä ”Mellan världen och mig”

BOKRECENSION. ”Ha hopp för dem. Be för dem, om du skulle känna för det. Men knyt ­inte din kamp till deras omvändelse.”

I USA och i världen pågår en ny våg av svart organisering, som antingen är separatistisk eller utgår ifrån ett svart perspektiv. För den som är intresserad av skälen till det är Ta-Nehisi Coates essäbok Mellan världen och mig absolut avgörande läsning.

Man skulle kunna tycka att orsakerna är uppenbara ändå. I USA ­löper unga svarta män nio gånger så stor risk att bli skjutna av polisen som andra amerikaner i samma ålder. De 180 000 afrikansvenskar som lever i Sverige i dag diskrimineras på bostads- och arbetsmarknaden, och utsätts för hatbrott i högre grad än andra minoriteter, vilket visas i kunskapsöversikten Afrofobi från 2014.

Ändå tenderar den offentliga diskussionen att hamna i ett trivialiserande av de farhågor som aktivister och forskare lyfter. Att vända sig bort från världen som inte lyssnar kan i ett sådant sammanhang ses som en ren överlevnadsstrategi.

I Mellan världen och mig gör den amerikanske författaren och skribenten Ta-Nehisi Coates just det, vänder sig bort från de som redan skilt ut honom. Det land av Drömmare, som ser sig själva som vita och vill använda honom som Den Andre att definiera sig emot. Reducera honom till en ras medan man tänker på sig själva som rasfria.

Coates vänder sig inte till alla, ­utan till sin son Samori, och därmed till de som kan inta hans position. Alla som vet att deras kroppar är hotade bara genom att de befinner sig i världen.

Coates text har en tung skönhet, som om han laddat den med orden från alla de klassiska författare han åberopar, som Richard Wright och James Baldwin. Både i tilltalet till ­sonen och i sin frammanade kanon ställer han sitt hopp till denna konversation mellan svarta.

Arvet från fadern, en före detta medlem av Svarta Pantrarna, är tydligt. För den nödvändiga svarta ­separatismen är inte ny, det är en i historien återkommande reaktion på en kallsint omvärld.

Stilen är på en och samma gång skarpt konstaterande och metaforiskt svävande, Coates tecknar en amerikansk verklighet där hela ekonomin bygger på urskiljandet av svarta, från slaveriet till fängelse­industrins billiga arbete. Han uppmanar inte till befästandet av en essentiell identitet utan till att organisera sig utifrån den roll som man påtvingats av det systemet.

Ta-Nehisi Coates bok är framför allt riktad till dem som tilldelats samma roll som hans son. Som hela ­tiden måste känna rädslan för att bli skjuten eller förnedrad, oavsett hur framgångsrik man blir.

Men boken kan också fungera som en uppmaning till ett uppvaknande för oss andra. Både i USA och här. Förlusten är vår om vi inte vaknar.