En Gripande fotbollsodyssé
Ragnar Strömberg hänförs av en biografi om Tord Grip som sätter sporten i centrum
Publicerad 2018-04-06
Med min storebror som lärare var Gunnar Grens båda spökskrivna självbiografier Från Gröna Vallen till Wembley och Med Gre-No-Li i Italien mina första läseböcker.
Då och där, vid sekretären i rummet vi delade i barnrikehuset på Von Gerdes-gatan, blev den i mina ögon fram till Zlatan Ibrahimovic främste svenske fotbollsspelarens livsresa en bro av språk över de nio år som skilde oss – och därmed urberättelsen i mitt skrivande liv.
När jag läser Stefan Lövgrens biografi över den svenska fotbollens kanske mest inflytelserika consigliere, Tord Grip, är tjuskraften som öden och äventyr från denna samtidigt sagoskimrande och vardagligt närvarande värld utövar på mig intakt efter de sextiofem år som gått.
”Fotbollsspelarpojken” har fotbollen, inte föremålet, som historiens stormöga. Därvidlag är Lövgrens episka rundmålning den diametrala motsatsen till David Lagercrantz likaledes briljanta Jag är Zlatan: min historia.
I det föredömligt koncisa förordet skriver Lövgren att ”det enklaste vore” att berätta kronologiskt, som han gjorde med Sven-Göran Erikssons självbiografi. Men där ’Svennis’ går ”igenom livet från början och framåt, utan att se tillbaka”, är Grips historia en åtta decennier lång pilgrimsvandring som förgrenar sig över fyra kontinenter.
Lövgren väljer därför ett filmiskt berättande, med framåtblickar och återblickar där scener från uppväxten i krigsårens Härjedalen korsklipps med styrelse- och omklädningsrum i Manchester och Malmö, gymnastiksalar i Karlskoga med Svenska Fotbollförbundets kansli – en plats där för övrigt syre periodvis tycks vara en bristvara.
Ridån går upp i mitten av karriären, när Grip som tränare för det italienska Serie B-laget Campobasso för första – och enda – gången skickas upp på läktaren efter att ha protesterat mot en illasinnad domare. Med underskruvad humor låter Lövgren nu Grips hustru Siv göra entré. Siv och Tord blev ett par i Degerfors där den spenslige Tord var Stora Vallas ikoniske stjärna och Siv var ökänd för sitt skrikande på läktaren. Ängslig och slagfärdig, lika snar till skratt som till tårar, är denna diminutiva kvinna en storslagen gestalt. När Siv några år senare får blödningar i underlivet, stannar tiden. Ett människoöde som etsar sig fast i minnet tack vare att Lövgren gestaltar det med hudlös känslighet utan ett uns sentimentalitet.
Uppväxten i Ytterhogdal med en far som inte kunde begripa hur man kan ägna sig åt något så onyttigt som att sparka boll och en mor som var oförvägen kommunist, präglade både Tord och syskonen djupt.
Biografins titel är hämtad från den åtta år yngre och minst lika bollbegåvade brodern Gunvalls novellsamling ”Yxa”. Berättelsen handlar om hur en storklubb en lördagskväll ringer hem till supertalangen ’Eja’ nånstans däruppe i norr. Modern tar emot samtalet, men fadern avbryter och ryter att pojken ska stanna hemma och arbeta i skogen. När Eja får veta att hans dröm krossats, går han ut i vedboden, lägger upp foten på kubben och hugger ”klockrent över vristen”.
Men i verkligheten skjutsade familjen Grips patriark lyckligtvis Tord till Degerfors där sagan om den spenslige teknikern som skulle bli den svengelska modellens härold och grå eminens fick sin ouvertyr.
Efter åren med Degerfors kom Tord till AIK, i vars tröja jag såg honom åka slalom mellan mitt IFK:s blåvitrandiga pinnar en regntung söndag i slutet av sextiotalet. Men för honom var fotbollen, själva spelet, större än honom själv.
Så han blir spelande tränare i Karlskoga där en viss Sven-Göran från Torsby dyker upp i början av sjuttiotalet. Det var då den engelska spelmodellen gjort sitt intåg i libero-med-trebackslinje-Sverige och det är här det som ska bli den stora berättelsen får fäste i Tord Grips tankevärld och sår fröet till en revolution.
Tord, som beundrade Palme och i dag betecknar sig som demokratisk socialist, ”men inte socialdemokrat, för det kan man ju inte längre vara med alla nedskärningar och avregleringar”, fann nu en fotbollsfilosofi som harmoniserade med hans politiska värderingar. Ett sätt att spela fotboll där målet var att summan skulle vara större än delarna, tilltalade honom. De engelska tränarna med Bob Houghton och Roy Hodgson i spetsen gjorde succé – men väckte också misshag. ’Åby’ Ericssons efterträdare som förbundskapten ’Laban’ Arnesson tog ideologisk strid med de trista spelförstörarna och inte ens IFK Göteborgs seger i UEFA-cupen 1982 kunde ändra på den saken. Ett påbud att alla klubbar skulle spela som landslaget utgick från Solna, och positionerna förblev låsta.
Lövgrens skildring av utvecklingen från mitten av 80-talet och framåt kanske är alltför detaljerad för den icke specialintresserade läsaren, men hans förmåga att ge tiden närvaro i skarpt och generöst kolorerade scener torde göra läsningen medryckande även på andra sidan nörderiets trädgräns.
Nåväl: ”Fotbollspojken” är en svindlande, vindlande pikaresk där fotbollen blir en sinnebild – och en skrattspegel – för den samtida historien. Den hegemoniska nyliberala retoriken syftar till att översätta – och reducera – alla mänskliga relationer, allt språk, till transaktioner.
Så vi lever i en tid där inte bara spelare och klubbar, utan också städer och vi själva är ”varumärken” och fotbollen en ”produkt”.
Som en gammal vän och krögare sa när banken ringde och erbjöd honom en ny ”produkt”: ”En ny produkt? Var fan ligger fabriken?”.
