Ingen läsning för vegetarianer
Publicerad 2016-08-18
Göran Sommardal om Mo Yans ”Granatkastaren”
I ett efterord till Granatkastaren förklarar Mo Yan att romanens egentliga syfte, eller snarare drivkraft, inte är att återberätta huvudpersonen Luo Xiaotongs historia eller att gestalta ett visst idéinnehåll. Om min roman handlar om någonting, skriver Mo Yan, så handlar den om ”en ung man som oavbrutet fabulerar”. Och genom att göra det innebär romanen också den tillfredsställelse och befrielse som är romankonstens innersta mening för dess författare.
Lyckligtvis har Mo Yan både rätt och fel, och ungefär lika mycket av vardera slaget. Granatkastaren är framförallt en omskrivning för den oavbrutna fabuleringsflöde som utgår ur munnen på Luo Xiaotong, även om den oförtröttlige berättaren verkligen också är innehavaren av en ärevördig japansk artilleripjäs med vilken man kan slunga i väg granater.
På den ena berättelseplatsen befinner sig den av livet luttrade och skamfilade unge man som söker bli novis vid ett Wutong-tempel, genom att för den mystiskt tigande och mytisk leende munken i templet, så sanningsenligt som möjligt berätta sitt hittillsvarande livs historia – från den barnsliga början till den brådmogna fortsättningen. På det andra stället berättar Luo Xiaotong för oss vad som samtidigt utspelas i det tempel där han faktiskt befinner sig, hur såväl de köttsliga lustarna som den köttätande kulturen invaderar och dramatiserar det föregivet heliga tillhåll där han söker försoning för köttets tvåfaldiga lustar.
Men Mo Yan vore inte Mo Yan, och inte heller vore han den satiriske samhällskrönikör som han alltid är i tillägg till sina fasansfulla fabuleringar, om inte bestämda delar av Kinas samtidshistoria passerade revy i författarens klassiska skrönotradition men också i en modern dirty realism.
Den historia som Luo Xiaotong/Mo Yan berättar är också en återgivning av en historisk erfarenhet: hur den 5-årige Luo/Mo genomlevde den matbistra och köttlösa Stora svälten 1960-62. Också den besatthet av kött och den gudomliga köttätarförmågan med vilken Luo Xiaotong visar sig ha blivit begåvad infinner sig som en godmodig parodi på det växande kinesiska välståndet.
Och den manipulation av köttet som blir välståndsvägen för det lilla landsbygdssamhället, med insprutat vatten, och sedan insprutat formalin – för att öka vikten och sedan hållbarheten – är något som den kinesiska köttindustrin inte varit ensam om. Eller den ”kvalitetsgaranti” som blir nästa stora affärsidé. Men det faktum att kapitalismen slår in som en konsumtionspolitisk stormvind i den naturahushållande landsbygden bränner in en desto tydligare bild av utvecklingens hänsynslöshet.
När de karnivora fantasierna friskar i som värst – det kulminerar i en köttätartävling på den nystartade slakterifabriken – händer det att också en förhärdad köttätare som jag själv längtar efter en grönsaksgryta. Men själva denna överdrift är, förstås, som berättargrepp, inte för inte.
Dessemellan ekar och genljuder Mo Yans sedvanliga skrattsalvor och gyckelkonster mot partibyråkrater men också mot politikens blindgångare och bondfångare. Hans perspektiv är oförändrat nerifrån, varifrån man har överblick.
Göran Sommardal
