Klyschig attack mot nätjättar

Mattias Svensson läser en slarvig bok

Publicerad 2018-01-11

Jonathan Taplin.

Jonathan Taplins bok De ansvarslösa är en bok som får en att tänka. Dessvärre tänker man mest på hur den kan ha kommit till. Jag tror att det gått till så här:

En gång i tiden var Taplin roddare åt The Band och Bob Dylan. Detta nämner han gärna. Taplin har nämligen uppfattningen att musiken och filmen peakade där och då, när han var ung och med på ett hörn, medan allt är sämre i dag. Men det verkar inte finnas så mycket att berätta, så någon biografi kunde det inte bli tal om. Kanske var det funderingar i stil med ”Är dina vänner som ägnar tre timmar om dagen åt Snap­chat verkligen fria?” som fick någon att kläcka idén att han skulle göra en samhällskritisk bok.

Framför allt ogillar Taplin Google, Amazon och Facebook. Han menar att dessa företags dominerande ställning gjort villkoren sämre för kulturskapare. Det ligger förstås en del i sådan kritik, som exempelvis när Taplin visar hur dominerande Youtube är för musikuppspelning, trots (eller kanske tack vare) att de betalar extremt lite till upphovsmännen för detta. Den intressanta diskussion som hade kunnat följa av sådana fakta förfuskas dock av Taplins taffliga hantverk. Han är väldigt snabb att peka ut företag han ogillar som monopolister med politiska privilegier, men förbigår helt att den upphovsrätt han försvarar inom musiken bygger på en liknande politiskt privilegierad ställning, framdriven av starka aktörer som Disney.


Bland hans förslag till lösningar finns både hårdare tillämpning av konkurrenslagstiftningen (oklart vilka som ska hindras att använda Googles sökmotor för att de inte ska bli för dominerande, och varför de användarna skulle få det bättre av att hänvisas till sämre sökmotorer) och en vag tanke om en plattform för precis all kulturkonsumtion (vem skulle äga denna monopolens moder och var skulle de vända sig vars musik, journalistik eller filmer inte anses passande?).

Även underlaget bär tydliga spår av hafsverk. Intressanta diagram och någons raljerande på Twitter blandas utan större urskiljningsförmåga. Politiska uppfattningar och personliga karaktärsdrag blandas också, så att alla som Taplin är oense med också framställs som osympatiska. Och vice versa. Att Mark Zuckerberg på sistone visat sig villig att kontrollera åsikter som sprids med Facebook som plattform visar enligt Taplin att Zuckerberg kanske har blivit omtänksam och mogen.

I ivern att berömma Zuckerbergs personlighet missar Taplin det problematiska i att en så omfattande plattform som Facebook aktivt modererar åsikts- och nyhetsflödet, särskilt när det sker efter tryck från mass­anmälningar, arga majoriteter och politiska makthavare. Sådana strategier för att tysta meningsmotståndare börjar bli allt vanligare och lär dessvärre intensifieras under valåret 2018.


Finns det förresten någon manual för vänsterakademiker som säger att så fort man beskriver en person som är det minsta marknadsvänlig så måste detta ske i termer av att personen har en religiös, fanatisk och helt okritisk övertro på fria marknader? Det här är hur som helst den sorts bok som slaviskt använder denna och liknande slitna klyschor.

Boken är skriven av en pensionerad professor men att läsa dess lika ihåliga som självrättfärdiga resonemang och slappa ­research är som att läsa en ändlöst utdragen gymnasieuppsats. De ansvarslösa är de som släppt igenom denna text för publikation.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.