Döden i sikte

Anna Andersson läser Jenny Diskis trösterika essäer om livet som ”väldigt besvärlig flicka"

Publicerad 2017-02-16

Brittiska författaren Jenny Diski (född 1947) avled förra året. I ”Den sista resan” ser hon tillbaka på sitt liv.

Politikern Birgitta Ohlsson har just utkommit med boken Duktiga flickors revansch. Jag har inte läst den men noterat hyllningarna – om inte av boken så av bokens upprättelse av alla dessa kvinnor som aldrig brände en tenta, alltid fyller i excelarken och med sammanbitna käkar håller arbetsplatser och familjer på rätt köl.

Jag vill inte polemisera mot detta – liksom de flesta kvinnor på svenska kulturredaktioner är jag väl själv en duktig flicka – men jag skulle vilja att detta var tydligt: alla sorters flickor behövs.

Jenny Diski var inte en duktig flicka. Hon var, med sina egna ord, en ”väldigt besvärlig flicka”. Hon blev relegerad, gjorde självmordsförsök, drogade och låg som tonåring runt med gamla gubbar (”geriatrikerotik”, tack för det ordet) i sunkiga kvartar i London.

Det fanns förstås orsaker till att hon var sån. Hennes föräldrar var, med en eufemism, olämpliga och hennes psyke var skört. Redan som barn vårdades hon under långa perioder på psyket – eller var i alla fall inlagd där, som hon själv konstaterar: de visste inte vad de annars skulle göra av henne.


Så småningom slutade hon med droger, blev författare och har i några av sina böcker skrivit självbiografiskt. Det har hon gjort med en blick som jag tror bara den med en sådan bakgrund som hennes kan ha: genomskådande, helt illusionslös. Som det blir när man inte har råd med några självbedrägerier, inte kan unna sig några blå dunster eftersom man av erfarenhet vet att livet kan kapsejsa när som helst. Det hade kunnat slå över till cynism men Diskis blick är inte utan värme och framför allt inte utan humor. 

Doris Lessing och Jenny Diski cirka 1965.

Det är precis en sådan person man vill ska skriva om döden och det gjorde hon, i det som kom att bli hennes sista bok, Den sista resan. Även den är självbiografisk; hon hade diagnosticerats med både lungcancer och fibros, båda dödliga var för sig, och fått veta att hon hade mellan två och tre år kvar att leva. Det blev knappt två, hon avled i april förra året.

En del av boken består av essäer om döendet, som hon löpande lät publicera i London review of books. Med den där skoningslösa blicken beskriver hon vad som sker med hennes kropp, ett vardagsliv där man inte orkar något, om hur hennes ateism inte tillåter några idéer om ett liv efter detta och om sorgen i att inte få se sina barnbarn växa upp. Det finns ingen flyktväg. Ibland är det väl ordrikt – en enkel stycke-indelning hade hjälpt – och i och med att det är essäer publicerade vid olika tillfällen så blir det en del upprepningar men det har man överseende med.


Den mest intressanta delen av boken handlar om de fyra år i tonåren då hon bodde hos Doris Lessing. Det var det enda under hennes barndom som liknade en saga: när hon var 15 år gammal, hade blivit relegerad och placerad på psyket fick hon plötsligt ett brev från den kända författaren, som erbjöd Diski ett hem. Lessings son Peter hade gått i samma klass som Diski, och hade berättat om den smarta men drabbade klasskompisen.

Men livet är ingen saga och Jenny Diski var ingen duktig flicka. Hon fick en ny chans, visste precis vad som förväntades – skötsamhet, slutbetyg – men struntade i det. På frågan ”varför gjorde du bara inte som du blev tillsagd?” har hon inget svar: ”Det visade sig att ’göra som man blir tillsagd’ inte så mycket innebar att man lydde, utan snarare var ett slags medfödd förståelse för hur världen fungerar och förmågan att anpassa sig till den så att man inte ställer till besvär”. 

Att ställa till besvär, alla duktiga flickors mardröm.

Efter fyra år tog Lessing sin hand från sin protegé och Diski försvann in i drogdimman. När hon kom ut igen återupptog de kontakten och hade sen en oklar relation tills Lessing dog 2014, 94 år gammal. Med oklar menar jag inte svag utan just oklar till sin natur – lite mamma-dotter men ändå inte. Fostermor? Vänner? Diski vrider och vänder på saken, det är hela tiden intressant läsning.

Även om utfallet inte blev det planerade så är det i alla fall klart att åren hos Lessing blev danande. Denna brådmogna, ursmarta 15-åring hamnade vid köksbordet hos 60-talets intellektuella vänster, och det blir väldigt rolig läsning. Det är mycket alkohol och sex – för Lessing var öppenhet runt sex viktigt, hon berättade bland annat för 15-åriga Diski vem som var ”Londons sämsta ligg” – men aldrig att Diski beskriver sig själv som ett offer. Hon fattade vad som pågick och gjorde medvetna val.


En svår barndom är en svår barndom. Döden är döden. Man får ta sig an det efter förmåga, och förmågan varierar från person till person. En del är duktiga, andra inte. Som hon skrev under sin cellgiftsbehandling: ”Jag förstår att somliga som får cellgifter oförfärade går till arbetet varje dag. Jag är en av de förfärade”. Det är trösterikt att läsa.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.