Hem till byn

Helena Granström läser Po Tidholms stridsskrift för en landsbygd bortom schablonen

helskärm

Stoppa inflödet av mat, vatten och andra förnödenheter till en stad, och livet innanför tullarna kommer på bara några dagar bli mycket svårt, för att inte säga omöjligt: Staden är till sin natur självhushållningens antites, ett centrum helt avhängigt sin periferi.

Sedd ur det perspektivet blir idén om Sveriges icke-urbaniserade områden som en belastning närmast absurd. De som anser att landsbygden åker snålskjuts på storstadsregionernas tillväxtmotorer, glömmer att beroendet djupast går i omvänd riktning: Utan en landsbygd skulle inte bara städernas tillväxt vara omöjlig – också städerna själva skulle vara det.

Å andra sidan gäller beroendet av importerade resurser numera inte bara för de svenska städerna, utan för landet som helhet – i dag existerar varken beredskapslager eller uppsatta mål för inhemsk matproduktion, och den nationella självförsörjningsgraden har under de senaste decennierna sjunkit drastiskt.

Detta kan förstås som ett av många uttryck för idén om moderniteten som kroppslös; som om ekonomiska och teknologiska framsteg gjort oss oberoende av gammalmodigheter som vatten och mat.

En gång ansåg vi den fysiska försörjningen vara av yttersta vikt för landets välstånd, men det var i gamla tider – ”We used to have people, farmers, in the countryside, but that was 150 years ago” som förre statsministern Fredrik Reinfeldt så kärnfullt formulerade det under ett internationellt framträdande.

Reinfeldts utsaga återges i journalisten Po Tidholms nyutkomna Läget i landet – en stridsskrift i litet format, som söker förmedla en bild av landsbygden bortom schablonerna, och samtidigt visa på hur EU-lagstiftning, marknadsanpassning, centraliseringspolitik och moderniseringsiver kraftfullt försämrat förutsättningarna för ett tillfredsställande liv utanför storstadsområdena. För den del av befolkningen som inte bor i Stockholm eller Göteborg, utan i Bjurholm eller Murjek, är nedlagda skolor, nedlagda BB, stängda butiker och biblioteksfilialer vardag. Allt de drabbade glesbygdskommunerna kan göra är att bättre försöka marknadsföra sig själva genom en medryckande slogan.

Detta är, anser Tidholm, ett nederlag för det offentliga; en medborgare har rätt till grundläggande service oavsett var han eller hon väljer att bo. Och, så uttryckt låter det förstås enkelt.

Men för att, på politisk eller annan väg, kunna gynna landsbygden, krävs en idé om vad denna landsbygd i grunden är, och vad den behöver. Bör den göras attraktiv för semesterfirande storstadsbor? Bör dess resurser i form av skog, vatten och metaller exploateras mer intensivt än i dag? Skall mjölkbönderna premieras, skall odlarna få stöd? Eller, bör vi helt enkelt bara garantera alla dess invånare snabbt bredband, så att de kan utföra sina arbeten på distans?

Annorlunda uttryckt, vem bor på landet? Som jag läser Tidholm är hans svar i någon mening: Alla som inte är, inte känner sig, inkluderade i den samtida berättelsen om framsteg och tillväxt. Den som upplever att samhällets resurser satsas någon annanstans och att valfriheten inte gäller dem; som ser byns sista mataffär slå igen samtidigt som riksmedierna rapporterar om starka siffror för dagligvarubranschen.

I den moderna berättelsen om staden och landsbygden ingår en idé om att den framgångsrika människan söker sig till centrum; att den som aldrig lämnar sin födelseort i den lilla byn inte har valt att stanna, utan blivit kvar.

Därför har Tidholm, tror jag, bara delvis rätt när han konstaterar att den geografiska tillhörigheten har trätt tillbaka som identitetsskapare, till förmån för andra attribut.

Snarare bidrar den ännu i högsta grad till vår identitet – men inte längre som naturgivet faktum, utan som bedrift.

Vår föreställning om landsbygden är i hög grad präglad av dess funktion som en sorts modernitetens negativa definition; det mörka agrara ursprung ur vilket vi rest oss till en framtid av IT och musikexport.

Som Tidholm uttrycker det har det aldrig funnit något sätt för landsbygden att vara modern på. Är det ett sådant Tidholm uppmanar oss att finna?

Kanske  – men i så fall inte utan att samtidigt erkänna de kostnader som moderniteten i sin nuvarande form har inneburit.

Helena Granström

Po Tidholm medarbetar på Aftonbladets kultursidor, därför recenseras boken av Helena Granström, författare och kulturskribent i bland annat Expressen.