Vår roligaste och mest fruktade kritiker

Åsa Linderborg hyllar porträttet av Stig Ahlgren – geniet som bytte sida och förlorade allt

1 av 3 | Foto: TT
Stig Ahlgren med skådespelerskan Birgit Tengroth. ­Ahlgrens kvicka och elaka kritik trampade många på tårna. ”För varje kultur­skribent är han både ett ­manande och varnande ­exempel”, skriver Åsa ­Linderborg.

avÅsa Linderborg

BOKRECENSIONER

När jag ser Donald Trump tänker jag på frågan Stig Ahlgren ställde till Marianne Höök när hon susade in på Vecko-Journalen efter ett dröjsamt besök hos frissan: ”Säg Marianne, är det där en ny frisyr eller är det en hårsjukdom?”

Det finns ett Stig Ahlgren-citat för de flesta situationer. Våren 2018, när DN:s kulturchef med omnejd blev knytblus-aktivister, frestades jag att citera Ahlgren om Ivar Harrie: ”Han trampade högtidligt i takt med den frasernas vaktparad han väckt till liv och låter marschera förbi våra misstrogna ögon.”

Det är inte för de stilistiskt fulländade kvick- och elakheterna man ska läsa Stig Ahlgren, utan för att han hade ett språk som bar fram en bländande självständighet, som dessvärre ofta gick för långt. För varje kulturskribent är han både ett manande och varnande exempel. 

I dag hade Stig Ahlgren kvävts till döds. Eller slagit ihjäl sig själv på Twitter.

I somras försjönk jag i Ahlgrens tidiga artikelsamlingar, oroad över att aldrig närmare förstå honom. Gustav von Platens bundisbiografi gav ingen djupare vägledning. Då visste jag inte att Ulrika Milles lade sista handen vid ett jätteprojekt, Ensamvargar, om denne Sveriges genom tiderna mest underhållande och fruktade litteraturkritiker.

Adoptivbarnet Stig Ahlgren, född 1910 i Karlskrona och som ung vuxen med utblick mot fabriksportarna i Malmö, slog igenom i Arbetet samtidigt med arbetarlitteraturen. Han var vägröjaren för 40-talsmodernismen, men lade aldrig fingrarna emellan. Det kostade honom dyrt när han sågade sista delen av Eyvind Johnsons Krilon-trilogi, det främsta exemplet på beredskapslitteratur. Ahlgren betackade sig för aktivistprosa utan konstnärlig verkshöjd, något som Johnson för övrigt menade att Ahlgren tvingat honom till i en Spanienbulletin några år tidigare. 

1 av 4
Eyvind Johnson.

Då hade Ahlgren redan gjort bort sig fatalt, i en talarstol i Örebro Folkets hus. Året var 1940, ämnet pressfrihet. Från en för stunden helt onödig klasståndpunkt angrep Ahlgren både Vilhelm Moberg och Torgny Segerstedt

En av Sveriges fränaste antifascister hamnade plötsligt på censurens sida och blev, med Milles ord, ”en friseglare märk förrädare”. Missförstådd försökte han i alla år förklara sig.

Med Stig Ahlgren föddes den moderna kulturjournalistiken; snabb, aktuell, idékritisk. ”Litteraturpolitiska härjningståg” kallar Milles hans attacker mot den dominerande, borgerliga litteraturkritiken. 

Han briljerade med ett omdöme, som fortfarande står sig. Han punktmarkerade samtidens giganter; uppgörelserna med Fredrik Böök och Kar de Mumma är så bra att man kan vråla av lycka.

1946 lämnade han A-pressen för Bonnierägda Vecko-Journalen och förlorade med denna namnteckning på ett kontrakt sin aura och auktoritet. Så förvandlades bilden av Ahlgren ”från en provokativ fräckus, en av Sveriges skarpaste marxistiska litteraturkritiker, till en äcklig borgarkåsör”.

Milles kommer med en förklaring som en redaktör med budgetansvar kan förstå; Ahlgren tröttnade på att inte kunna försörja sina frilansare som han ömmade för. Och själv var han aldrig stadd vid kassa, han tiggde pengar även av dem han huggit mot. Men ett lika stort skäl att byta sida torde vara att han fått för många generationskamrater att slänga igen dörren. Han visade inte lojaliteter mot någon, mer än mot Moa Martinson och Agnes von Krusenstierna.

Trottoarbytet chockade omvärlden och själv hämtade Stig Ahlgren sig aldrig från detta beslut, som han hade misstagit för en språngbräda till DN. Långsamt tynade han bort. Litteratursynen är fortfarande kulturradikal och hängivet konsekvent, oftast omdömesgill, men han är helt främmande för 60-talsradikalismen. Socialism på trumslagarvers, nej tack. Även de mest självständiga behöver en rörelse bakom slutsatserna. Ahlgren går bort sig fullständigt, far ut mot Ingrid Bergman och skriver tre idiotiska artiklar där han anklagar Olof Palme för narkomani. 

Privat hade Stig Ahlgren ett destruktivt förhållande med skådespelerskan och författaren Birgit Tengroth. Hon är olycklig, otrogen, elak, sjuk. Han är uppoffrande tillmötesgående. De blir allt mer isolerade, socialt och professionellt. Ensamvargar handlar om dem båda, men Tengroth är långt ifrån lika intressant och upptar tack och lov en mindre del av boken. Undertiteln, Manlighet, kärlek, litteratur, är djupt missvisande och känns som ett tidstypiskt lockrop. Det här är en studie av integritetens pris, om uppgång och fall, om ett lejon som blir en schakal – det borde framgå redan av det vilsamt ransoneringsgröna omslaget. 

Ulrika Milles slutsats att Ahlgren blev en del av det borgerliga etablissemanget är obegriplig; nog ägde han sin VJ-spalt med den skalliga hjässan, men ensammare människa på parnassen är svårt att finna. ”Ni vill inte ha mig. Det är klart. Men är jag inte nödvändig?” undrade han tidigt: Beskäftigheten borde in bland de sju dödssynderna. Han smirklade aldrig ihop några nätverk.

Vår tids Stig Ahlgren står inte att finna någonstans. Det finns lustigkurrar som försöker, inga namn, men allt de serverar är opportuna plumpheter och självgoda positioneringar på bekostnad av andra. Försvinnande få kulturskribenter vågar sätta några egna principer på spel, de flesta ylar med den moraliska majoriteten. Varför vet jag inte, men Milles formulering ljuder nog som en vällingklocka i allas öron: ”För den fria tänkaren tillåts i realiteten ingen fri marknad.” Det är mer sant än någonsin. 

I dag hade Stig Ahlgren kvävts till döds. Eller slagit ihjäl sig själv på Twitter. 

Ångrade Stig Ahlgren något eller ansåg han att behovet att vara sann mot sig själv var viktigare? Frågan går inte att besvara eftersom han inte lämnat några riktigt privata anteckningar efter sig. Befriande nog är Ensamvargar renons på känsloinlevelse och psykologiseringar. 

Utan deklarationer drar Milles upp en skarp gräns för sakprosaförfattarens handlingsutrymme. Hon litar på läsarens kapacitet att fundera själv.

Det som gör mig så storögt förundrad, är att det är just Ulrika Milles som tagit sig an uppgiften att teckna Stig Ahlgrens porträtt. De är ju varandras motsatser: Milles litterära omdöme är mer än gott, men hon har aldrig någon gång gjort sig obekväm och hennes stilistik har knappats utmärks för sina kvickheter. Kanske är det därför resultatet blir så fantastiskt bra. Hon tävlar inte med sitt studieobjekt, hon kramar heller inte ihjäl det. Balansen är perfekt, på kongenial 40-talsprosa. 

Det känns som Ensamvargar är skriven direkt för mig, den där varma sommarkvällen när flugorna surrade runt ett lästrött huvud som inte kunde sluta grubbla över den tragiska solitären Stig Ahlgren. Jag är så glad i den här boken att jag inte riktigt vet hur jag ska avsluta annat än med ett tack: Tack Ulrika Milles! 

ARTIKELN HANDLAR OM