Yvonne Hirdman tvingar en att lyssna

Pia Bergström om en levande skildring av kampen mot cancer

avPia Bergström

Foto: THRON ULLBERG
Yvonne Hirdman berättar i nya boken ”Behandlingen” om sin bröstcancer.

Cancer är numera den vanligaste dödsorsaken i höginkomstländer. Bröstcancer den vanligaste cancerformen hos kvinnor.

Så när feministveteranen och historieprofessorn Yvonne Hirdman diagnosticeras med bröstcancer hösten 2017 och efter operationen börjar skriva en dagbok om efterbehandlingen är det för att hon trots ”vanligheten” saknat sådana skildringar. Om hur det är, hur det känns, hur man står ut. Hon hade själv velat ”veta allt, mer, mer. Frossa i andras berättelser, dela med mig av min. Om och om igen, tills det blir som en bit utnött papper eller en urtvättad blus.”

Behandlingen är en öppenhjärtig, yvig och temperamentsfylld rapport om hennes egen vistelse i ”kräftriket” under vintern, våren och den heta, torra sommaren 2018. Långa månader av cellgifter och sedan flera veckor med strålning.


Hirdman skriver mycket bra, tar liksom tag och tvingar en att lyssna. Hon är ofta ilsken och klagande men också självironisk med svart humor. Hon är inte en dam någon sätter sig på men som cancerpatient är hon ju lika skräckslagen och smärtkänslig och orolig som vi andra.

Hon skriver inte bara om cancern utan om hela livet som den skuggar: det dagliga vädret, vilken mat hon äter, vilka böcker hon läser. Hon följer spontana minnestrådar, om släkten, världen och om politiska ställningstaganden. Sånt som egentligen förutsätter att man läst hennes tidigare böcker, som den prisade om mamman, Den röda grevinnan eller den självbiografiska, resonerande Medan jag var ung.

Men visst blir det levande text. Och hon får med alla medicinska detaljer, den läskiga PICC-katetern långt genom kärlet där giftet ska in, alla prover som måste tas innan och efter, om omläggningar, piller och sprutor, nätterna utan sömn (eller med Imovane). Humörsvängningarna, de långa timmarna under droppställningen i salen med de andra cancerdrabbade kvinnorna som tålmodigt måste vänta på att den först röda och sen genomskinliga vätskan tagit sig in i kroppen. Hon är öppen om dödsångesten, illamåendet, tröttheten, de pirrande fotsulorna och fingertopparna, den domnande, värkande armen där ”piccen” sitter.


Jag kan tänka mig att den här boken, som inte låtsas och slätar över utan välformulerat och personligt rapporterar om hur det känns och hur man står ut kan vara ovärderlig för den som fått en bröstcancerdiagnos och känner sig ensam och livrädd. Även efteråt tror jag att det kan vara läkande att få sina erfarenheter bekräftade. 

Att få en cancerdiagnos och sedan cancerbehandling är ju ett nära-döden-trauma. Om det går bra. Mitt i uthärdandet av behandlingen vet man ju också att det kan gå dåligt. Om cancern är starkare, om den kommer tillbaka.

Efteråt känner sig Hirdman låg och tom. ”Ingen katarsis. Ingen frälsning från någonting.”

Kanske är det antiöstrogentabletterna som hon måste ta i fem år.

”Ha nu mod att tåla lite”, säger hon barskt till sig själv och stryker sitt (snygga) kortkorta vita hår.



ARTIKELN HANDLAR OM