Poesi som gör ont att läsa
Lina Rydén Reynolds ”Läs mina läppar” visar att lyriken inte har stelnat
Publicerad 2019-02-16
Poesidebatten som Victor Malm initierade i Expressen i januari är intressant på alla sätt och vis. ”Något saknas”, ”poesin har förlorat sin betydelse” skrev Malm, och jag håller med, men jag tycker inte att det är nya ”metaberättelser om poesin” (Expressen 27 jan) vi behöver, för vem skulle skriva dem i så fall? En poesins Moses som klev ner från berget med nya budord?
Det är inte poesin, utan poesikritiken som befinner sig i kris. Och vad beror denna kris på? (Om vi nu åsidolägger det faktum att kriser oftast är bra, eftersom de medför förändring.) Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att det har att göra med vår tids affektlösa läsning av poesi, med oförmågan att fastställa vad poesin gör med oss, med våra känslor, begär och kroppar.
Känslan av att ”inget står på spel”, som Malm skriver, tror jag kommer från att man som läsare eller kritiker inte vågar sätta sig själv på spel. För detta måste man helt enkelt nollställa sig inför dikten, möta den på dess villkor, förundras inför dess mysterier och ingå en sann relation med texten.
Häromdagen läste jag Lina Rydén Reynolds Läs mina läppar. Det är den första boken som det nya Modernista-anknutna förlaget Nirstedt gett ut.
Vad gjorde den med mig? Den fick mig att vilja gå med i de Gula västarnas marsch i Paris och börja se allt de hade skrivit på sina västryggar som poesi. Den fick mig att vägra ha sex med en attraktiv man som försökte skriva som Baudelaire och var helt ointresserad av nutida poesi. Den fick mig att börja titta på folks läpprörelser, lyssna mellan raderna, tystnaderna.
Visst, till sitt yttre så liknar den en typisk språkmaterialistisk reflektion över språket, som blottlägger både offentlighetens, förlagsvärldens men också det intima mellanmänskliga språkets våldsamma natur.
Ibland flyter dessa språknivåer ihop, ibland hålls de isär, överexponeras, som bokens tillblivningsprocess och kostnad, som återges på baksidan in i minsta detalj. Fenomen absurdiseras, vrids in och ut som en socka, rullas ihop, för att ge upphov till ordsammansättningar som: ”Munnen gör ögat”, ”När jag fick betalt för din hand, höll jag den”, ”Beräkningskapitalismen ser oss”. En del meningar biter sig själva i svansen: ”Berätta vad du sa nyss så att jag kan säga det även till dig”, andra är mer begreppsuttömmande: ”Kategorierna bär sig själva. I rasen ras. Det raset.” Löshängande frågor som ”hur länge skall man dö?” varvas med kategoriska konstateranden som: ”Inget går att veta”.
Här finns också blinkningar till Gertrude Steins dans med redundanser: ”Det som finns är en utsaga = utsaga = utsaga = utsaga = utsaga”. När poesin så småningom övergår i prosa, låter Rydén Reynold ofta varje mening annullera den föregående: ”Den tyska kannibalen sa det: det handlar om kärlek. Inget är nog. En platt önskan. Blir smuts. Övergår. Innan någon sade det fanns det inte. Innan någon sade det, fanns bara min röst som läste. Min läsning inför andra. Jag blir jakt. Plågsam jakt. Framträder”.
Vissa passager är så hermetiska att min hjärna överhettas, men det ska göra ont att läsa. Den goda poesin är alltid ond i den bemärkelsen. Dess undandragningsmekanismer kan klyva, ja rentav avfärda läsare, men det är här som poesin kommer väldigt nära samtidskonsten, när den är som bäst – den tvingar läsaren att helt enkelt umgås med sin icke-förståelse. Jag klyvs, aktiveras och kapitulerar till slut, medveten om att denna egendomliga text kommer undfly mig.
Men insikten befriar mig och får mig som sagt att agera på nya sätt. Fråga mig inte hur eller varför. Vissa saker är som poesi – de går inte att förklara. Så nej, Victor Malm, poesin har inte stelnat, det är bara vi som stelnat inför den.
