Sanningen om ”fake news”

Martin Aagård läser Jack Werners bok om myter på nätet

Foto: Gabriel Liljevall
Jack Werner har skrivit boken ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå – om myter på nätet, fejkade berättelser och vikten av källkritik”
BOKRECENSIONER

Nu ska jag sprida ett ogrundat rykte på Internet.

Jag är nästan säker på att Jack Werner har skrivit sin egen Wikipedianotis.

Jag har ingen som helst täckning för det påståendet, men det vore rent tjänstefel om nationens främste granskare av felaktigheter på internet inte gjort det.


I snart ett decennium har Jack Werner ägnat sig åt att berätta sanningen bakom digitala bluffar och moderna vandringssägner. Han har gjort det under vinjetten ”Viralgranskaren” i tidningen Metro och i Creepypodden på Sveriges Radio. Numera jobbar han för det mediegranskande radioprogrammet Medierna. Han har fått Stora journalistpriset och utnämnts till årets folkbildare.

Och fattas annat.

Behovet av Jack Werner är stort.

”Fake news” har ju länge utmålats som en av vår tids stora ödesfrågor.


Werners stora genombrott som journalist kom 2014 med en fascinerande artikel om en personlighet som kallade sig ”Veronika Larsson” som inte existerade i verkligheten. Ett förföriskt troll som i slutändan lyckades uppröra och såra människor i de mest skilda hörn av internet.

Werner blev besatt av att hitta hennes rätta identitet.

Veronika återkommer i Werners nya bok Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå – vilket är en sorts ”best of”-samling från tio års nätgranskning.

Här berättar han de digitala lögnernas historia från det första datoriserade aprilskämtet 1984 och det första högerextrema nyhetsbrevet på 90-talet till de falska Lennart Holmlund-mejlen och Pol Pots påhittade Sverigebesök. Den äldsta myt han synar är 2000 år gammal.


Werner påminner ständigt läsaren om sin store föregångare – folklivsforskaren Bengt af Klintberg – som i många år kartlagt samtidens vandringssägner. Precis som Klintberg menar Werner nämligen att alla de här berättelsera säger något om vår samtid. Frågan är bara vad. För tyvärr säger inte den här boken särskilt mycket om lögner och desinformation.

I sånt fall hade väl den viktigaste och mest framgångsrika desinformationskampanjen i vår tid spelat en roll – historien om de massförstörelsevapen som legitimerade invasionen av Irak, det krig som är upphovet till många av vår tids katastrofer. En massiv lögn som inte lydigt, men ändå beredvilligt, fördes vidare av medier som inte hade något att förlora på det. Ett av ryktena som spreds handlade för övrigt om hur irakiska hackare hotade västvärlden.


Tanken på Irak hade nog inte slagit mig om inte boken avrundats med ett citat från George W Bush: ”Vi dömer oss själva baserat på vår bästa vilja, men andra efter deras värsta handlingar”.

Well, George, jag dömer dig som vår tids största manipulatör, väl förtjänt av ett eget kapitel i en bok om ”myter på nätet, fejkade berättelser och källkritik”. Och kanske dömer jag Jack Werner lite också.

För trots att han sida upp och sida ner varnar oss för internetbubblornas bedrägliga bekräftelse så har han minst lika svårt att se att hans egen roll som sanningssägare på nätet blivit ganska komplicerad på sistone.


En hel del i boken har mycket lite med internet att göra. Som när Katerina Janouch snackar skit om Sverige i tjeckisk tv eller någon förfalskar dokument om svensk vapenexport till Ukraina. Eller historien om Egor Putilov, den ryske mästerförvirraren som i några år gäckat svensk offentlighet. Är han en spion eller ett troll? Putilov är ett rorschachtest, skriver Werner. Beroende på vem man är så ser man olika saker i hans undflyende gestalt.

Kanske det, kanske.

Jag ser i alla fall en lucka i Werners beskrivning av honom.


Putilovs biljett in i de svenska medierna var ett par artiklar där han påstod sig avslöja Putinvänliga desinformatörer – den politiske flyktingen Aleksej Sachnin och det ukrainska vänsterpartiet Borotba. Putilov byggde helt enkelt upp sin trovärdighet genom att påstå sig bekämpa ”fake news” och desinformation.

Men Putilov ljög.

Och hur jakten på desinformation kan användas som desinformation är något Werner inte berör.


Jack Werner får ursäkta, men den största kritikern av ”fake news” i dag är Donald Trump, som själv nagelfars i en granskning om hur rysk säkerhetstjänst, Putin själv eller bara ryssar i största allmänhet fick honom vald till president genom att bland annat manipulera sociala medier.

En granskning som hittills har bjudit på så mycket spektakulär och delvis svajig rapportering att den blivit Trumps bästa vapen i hans personliga krig mot ”The fake news mainstream media”


Så vad är egentligen sant i den här soppan?

Vem vet.

Vi skulle behöva en bok om fake fake news. Inte en bok om fake news.

Hjälp oss, Viralgranskaren!

Det här är snarare en bok om vardagen på internet. Att läsa Jack Werner är som att ha världens bästa Facebookfeed. Den ena häpnadsväckande anekdoten efter den andra rullar förbi och Werners vänliga faktagranskningar bäddar in brutaliteterna på nätet i ett behagligt, förklarat skimmer.


Jag skulle kunna scrolla runt bland dem för evigt. Inte minst för att de bekräftar min önskan om att alla dumheter i slutändan går att tillrättalägga.

Och det är i berättelserna om människor som skapat sig digitala alter egon Werner är som bäst. Bibliotekarien som låtsas vara Veronika från Sverige, Tom som låtsas vara Amina från Syrien. Människor som försöker fly sin egen sorgliga tillvaro och samtidigt utforska nätets kreativa anonymitet.

Men trots att han tjusas av konstfärdigheten i dessa bedrägerier avslutas ändå boken med handfasta råd på hur vi gemensamt kan göra ”internet bättre”. Werner drömmer ju om att alla ska bli lite mer som han. Lite mer källkritiska, lite mer viralgranskande.

Det kommer nog inte att hända.

Människor vill bli lurade, förförda och drömma sig bort. 


Werner ser internet som ett kärl som borde fyllas med fakta och inte fiktion. Men nätet fiktionaliseras i en takt som är svår att hänga med i. Serverhall efter serverhall världen över fylls med rent strunt. Helt enkelt för att vi vill ha det så.

Det finns säkert en bra postmodernistisk förklaring till varför.

Samtliga fiktionsgenrer har tappat sin förtrollningskraft. Filmen och litteraturen kämpar i motvind. ”Berättande” är inte högsta mode bland dataspelsgenerationen.  Och den fiktion som fortfarande kan kittla i en avförtrollad värld är just den som Werner med all sin kraft försöker montera isär. Den där du själv är fullt delaktig och antingen lurar andra eller låter dig luras i grupp.


Människor söker sig ut på internet för att hitta drömvärldar och bekräftelse. Och de söker tills de hittar någon som levererar exakt det de vill ha.

Frågan är om det är så farligt egentligen.

ARTIKELN HANDLAR OM