Stephen King verkar ha rökt upp hela Colorado
”En saga” är full av berättarglädje – men tyvärr två böcker i en
Uppdaterad 2022-11-08 | Publicerad 2022-11-07
Stephen Kings senaste roman är egentligen två böcker.
I den första befinner sig Kings trogna läsare på bekant mark, en anonym och förfallen småstad i USA. 17-åringen Charlie Reade försöker att komma över sorgen efter sin mamma tillsammans med sin ensamstående pappa, änklingen George. Det är tio år sedan som Charlies mor blev påkörd och dog på ”den förbannade bron” över floden Little Rumple.
Pappan kämpar i många år med spriten och Charlie fastnar i ett spindelnät av medberoende och ilska. King, som själv en gång missbrukade alkohol och droger så hårt att han inte kommer ihåg hur, varför och när han skrev boken Cujo, har studerat ämnet på nära håll och i alldeles för många år. Han kan, som få andra, beskriva alkoholismens ensamhet och förtvivlan.
King hade kunnat stanna kvar där. Det hade kunnat bli en film av den brittiska regissören Ken Loach som skulle ha hyllats i Cannes 2024. Men med tiden lär Charlie känna den hemliga och gamla enstöringen Mr Bowditch av en slump. Han bor i en risig kåk tillsammans med schäferhunden Radar. Sakta klöser två ord sig fram som alltid har kopplat loss Stephen Kings fantasi:
”Tänk om …”
Tänk om det låsta skjulet i Mr Bowditchs trädgård innehåller en hemlig portal till en annan värld? Snart är Charlie Reade på väg ner för de vindlande trapporna tillsammans med den döende schäfern Radar och en helt annan bok börjar.
En saga skrevs mitt under pandemin. Det går att förstå varför King längtade efter att fly till ett eget Narnia eller Nangijala. Han har gjort liknande resor förr. En saga har mer gemensamt med tidigare böcker som Talismanen och den långa fantasyballaden Det mörka tornet än Kings vanliga skräck.
Men boken utgår lika mycket från våra mest kända ursagor som Kings hjärna. Den är späckad av referenser till Hans och Greta, Rödluvan och vargen, Jack och bönstjälken, Alice i Underlandet och Trollkarlen från Oz. Ray Bradburys Oktoberfolket är ständigt närvarande. Det är ingen olyckshändelse att Charlie Reade bor i en liten stad i Illinois, samma delstat som Bradburys spökcirkus besöker, och inte i Maine. Och över allting, eller snarare under, väntar en onämnbar och enorm fasa med groteska tentakler från HP Lovecrafts universum.
Som bäst är berättarglädjen fantastisk och löjligt rik, som när Charlie Reade smyger sig in i den förbannade staden Lilimar med det blygsamma uppdraget att rädda en prinsessa och ett kungarike. Samtidigt verkar King ha haft lite bråttom. Fantasivärldens mytologi blir ibland mer skissartad än genomtänkt.
Ett vanligt problem med Stephen Kings böcker är att han sällan lyckas att skriva tillfredsställande slut. En saga har dock ett riktigt slut, men det blir för enkelt. Det är trots allt en saga, vilket King påpekar lite för ofta.
Det märks att Stephen King har haft kul när han tar läsarna i handen och visar upp landet Empis. Det verkar över huvud taget som att han har rökt upp hela Colorado i en sittning framför skrivmaskinen, på gott och ont.
