När jaget kämpar för att våga ändra sitt liv

Agneta Pleijels roman handlar om inget mindre än att leva så sant man förmår

helskärm

Den plötsliga upptäckten av begäret i den egna faderns blick. Eller var det hon som upptäckte sin egen attraktion till fadern? Jag glömmer aldrig den korta scenen mellan far och dotter i ”Doften av en man”, den andra delen av Agneta Pleijels självbiografiska romansvit.

I den första delen, ”Spådomen”, får vi förhistorien. Föräldrarnas kärleksdrama består av en övergiven mor och en idealiserad far. Nästan omöjliga förutsättningar för att trassla sig ur sina föräldrars grepp.

Ändå drivs allt hon gör av att skapa sig ett liv fritt från deras inflytande. Att vara dotter, lär man sig, är att kämpa med livet som insats för rätten till en egen inre värld.

När vi nu möter henne igen i den tredje delen ”Sniglar och snö” har hon, åtminstone hjälpligt, letat sig fram till en tillvaro som till synes överensstämmer med hennes eget begär. På utsidan är hon Aftonbladets första kvinnliga kulturredaktör, kritiker och dramatiker. Till listan fogas nu också rollen som mor, en position som alstrar ännu mer skuld och otillräcklighet. I den skoningslöst naket skildrade kärleksrelationen mellan henne och barnafadern L råder en förlamande tystnad. Den gröper ur hennes självkänsla. Hon vill ju skriva. Och hon vill älska. Ingetdera frodas i den utplånande viljan att ständigt vara andra till lags.

Så sker två livsomvälvande förändringar. Hinnan som skilde henne från språket brister och hon skriver sin debutdiktsamling. Och hon möter sitt livs kärlek, mannen med stort M. De mest betydelsefulla händelserna skildras enkelt och naket. När M ett par veckor innan deras bröllop berättar att han väntar barn i Polen konstaterar hon torrt: “Ska jag skriva om det också? Ja. Det som rör hennes handlingar och beslut måste jag skriva ner, också de som orsakats av honom.”

Även om det är känt vem M är – journalisten och författaren Maciej Zaremba – så handlar romanen väldigt lite om vad som sker i hans inre. Hans handlingar och beslut får vi gissa oss till.

Hur hon reagerar när hon ställs inför hans handlingar är däremot det mest drabbande i romanen. Hennes hemkänsla i deras kärlek är fullkomlig, även när hon ställs inför nästa faktum: han älskar också en annan. Hon faller mot sin egen botten. Där möter hon sin barndoms längtan efter ovillkorlig kärlek, ett motiv som vi har lärt oss känna igen genom de två förra romanerna. Deras kärlek är en prövning som avkräver henne självrannsakan, jag-upplösning och mycket stor smärta.

Pleijels självbiografier är en bildningsroman för den som kan acceptera att resan går nedåt, inåt och bakåt i genealogin. I den tredje delen har resan gjorts mindre gestaltad och mer uttalad – kanske för att huvudpersonen i romanerna nu har fått tillgång till ett språk som kan beskriva vad hon kämpar för. Till en början stör det mig att den mörka, suggestiva okunskapen som la sig som ett filter över berättelsen i de två första delarna nu är ersatt med ett nyktert kommenterande. Men irritationen är kortvarig. Jag blir snart åter uppslukad av jagets kamp för att våga ändra sitt liv. Det kräver en beredskap till ansvar gentemot sig själv och mot andra. ”Du mußt dein Leben ändern” – du måste ändra ditt liv – som Rilke skriver.

Inte bara det. Det är 1970-tal och hela samhället ska omformas. Hur ska då litteraturen se ut? Frågan blir akut när hon tillträder som första kvinnliga kulturredaktör på Aftonbladet 1975. Bör konsten vara verklighetsflykt eller nyttighet, god och demokratisk? Hon slits mellan de egna övertygelserna och tidningens ståndpunkt. På pendeltåget mot Farsta funderar hon: ”Kultur, vad är det? En glipa genom vilken det går att andas.” Hon vägrar svära någon annan trohet än den mot konstens egen sanning.

Pleijels roman går rakt in i vår tids diskussion om självbiografiskt och självutlämnande skrivande. En psykoanalytiker i romanen säger att samtidens författare ofta serverar läsaren sina olösta problem, som om de ber läsaren vara terapeuter. Vännen Birgitta Trotzig får tjäna som motvikt till en sådan samtids grundhet. Hon är Pleijels guide till det skapande livet och står för det oförklarliga och irrationella i tillvaron. I ett par korta men underbara avsnitt skildras deras möten på små och högljudda barer. Vid ett av mötena berättar Trotzig att hon som mycket ung insåg att hon var tvungen att ta sig ut ur jagets trånga cirkel. Den stängde in henne som i en ring av järn av depressiv egocentricitet.

På formens nivå löser Pleijel liksom i de tidigare delarna frågan om jaget genom att växla perspektiv mellan tredje och första person. ”Jag skriver om hon som inte är jag men som jag delar minnen med”. Men nu var det ju inte bara fråga om framställningsform utan om hur man ska leva. Den självbiografiska romansviten handlar paradoxalt nog om att ”ta plats i sitt eget liv utan att stängas inne av jaget.”

Låter det allvarligt? Det är det. I slutänden handlar det om inget mindre än modet att leva så sant man förmår gentemot sig själv. Och om frihet, inre och yttre, men framför allt inre. Mod att våga ändra sitt liv. Ingen är fri förrän alla är fria. Inte minst när det gäller kärlek.