”När bror dör” är en lysande briljant debut
Emilia Aalto skriver outhärdligt smärtsamt om när systemet sviker
Publicerad 2023-03-19
När bror dör. Redan titeln vittnar om det oundvikliga, profetian som med all säkerhet kommer slå in. Men hur skriver man om döden? Och ett helt liv som lett fram till det oundvikliga slutet?
Emilia Aalto växer upp i Angered tillsammans med föräldrar i en dysfunktionell relation, men det här är berättelsen om hennes bror. Samma dag som han dör skapar hon ett dokument i datorn, skriver i ren desperation för att inte glömma hans liv. Om poeten Jacques Robaud blev stum av sin mors död, flödar orden ur Aalto. Det finns en angelägenhet att kapsla in hela den dyrbara, viktiga personen som nu inte finns mer.
Med ord som staplas ovanpå varandra i korta rader är det här en poetisk roman, kanske ska det kallas dikt, och till en början stannar det upp läsningen. Men så fort läsaren väljer att ge efter för det kärnfulla, angelägna, korta, tar det en rasande fart. För det är just det enkla och koncisa som gör ”När bror dör” till en sådan briljant debut. Bilderna lyser som granatäppelkärnor i en mörk, tom värld.
min bror ger mig//en horisont att blicka mot//hans är grumlig//kanske rentav utsläckt//så han ställer sig i vägen//jag får inte se att det är svart//sedan klär han ut sig till solen//för mig
Brodern är utsatt, ensam och skör inför världens hot, har ingen föregångare som kan ställa sig i vägen för mörkret. Han hamnar i ett missbruk, in och ut ur behandlingshem, rånas och tar överdoser. Genom lillasysterns blick får vi se hans svarta skinnjacka och cigaretter, hans skulder hos Kronofogden, hans musik och ömma ord och plötsliga ilska. Till skillnad från poeten Natalie Diaz, som i dikterna liknat sin bror vid Judas, minotauren och Bruce Lee, får Aaltos bror vara bara just det: en bror.
Så händer det. Bror dör. Systemet har svikit. Och ingen vill ta på sig ansvaret. Läsningen blir suddig, genomträngande, outhärdlig.
det är en särskild//form av ensamhet//att inte längre//finna min brors blick//himlande//åt all denna galenskap
Men även här tränger sig byråkratin in. För det här är också en berättelse om vårt ohållbara samhällssystem, där det inte finns utrymme för känslor, och där våra syskon ständigt faller mellan stolarna och glöms bort. Försäkringskassan slussar familjen fram och tillbaka, inte ens begravningen får bli en plats för sörjande. Som läsare tvingas man hela tiden stanna upp i sorgen och släppa in administrationen. Det vackra och det fula lyckas båda ta så stor plats att jag lämnas med lika delar äckel inför systemet, och längtan efter att en dag kunna känna smaken av jordgubbar, trots sorgen.
”Man kan inte skriva om en människa som är så utsatt som min bror utan att älska den personen”, säger Emilia Aalto själv om sin debut. Jag skulle vilja formulera om det: Man kan inte skriva på ett sådant sant och lysande sätt om en så utsatt människa utan att älska den personen.
