Äldre och tröttare – men ännu jazzigt driven
”Slugger” lär vara en lycka för den som väntat på Torbjörn Flygts fortsättning om Johan Kraft
Uppdaterad 2022-09-08 | Publicerad 2022-09-07
Tillverkningen av Torbjörn Flygts folkkära romantrilogi om arbetarsonen Johan Kraft har en skönt avslappnad rytm. Den första delen, Underdog, kom 2001. Den andra, Outsider, 2011. Nu kommer den efterlängtade avslutningen, Slugger.
Genom det lilla livets prisma skildrar de det svenska samhällets senaste femtio år, från de socialistiska folkhemsdrömmarnas 70-tal till det nya 20-talets rasistiska. Slugger ansluter till de första delarna genom den tjackiga stilen, det icke-kronologiska hoppandet mellan nu och då, karaktärerna, de tidstypiska detaljerna, den storpolitiska fonden.
Men Slugger har inte riktigt samma organisation. Dels hänvisar dess tre stora avsnitt till midsommarhelgen och dess förväntningar på fest och härlighet, de lyckliga drömmar som bryts ned av åldrandet. Dels hålls den fast i gravitationen från ett svart hål: storasystern Monikas sjukdom som sliter henne från man och barn. Som i PTSD upprepar berättaren ständigt minnena från sjukdomstiden före och sorgetiden efter hennes död.
Dödsfallet har färgat allt i hans liv, det märks inte minst i en sorglig och vacker kyrkogårdsscen där Johan står med sin tonårsson vid graven och kämpar för att nå fram och kommunicera.
Jag är möjligen en idealisk läsare. Författaren, hans hjälte och jag tillhör samma generation, vi har alla tre en likartad uppväxt i arbetarklassen med en ensamstående mamma, vi har hanterat klassresans komplikationer under universitetsstudier och yrkesliv.
Men trots den starka igenkänningen, träffas jag sällan av innehållet. Det kan väl inte bara bero på att jag är pervers och från Linköping, medan författaren och hjälten är städade och från Malmö?
Författaren har värjt sig mot att romanerna skulle vara självbiografiska. Och Slugger visar tydligt att Torbjörn Flygt och hans hjälte är långt ifrån identiska. Till exempel varken läser eller skriver Johan Kraft böcker, han är jurist.
Inte heller är huvudpersonen någon Underdog, Outsider eller Slugger. Han växer upp i en kärleksfull familj, sköter skolan, läser till jurist, gör karriär och bildar familj. En hygglig typ som försöker leva ett gott liv. Motsatsen till de frihetstörstande killarna hos möjliga förebilder som Jack Kerouac eller Ulf Lundell.
I Johan Stark finns inte mycket som avviker. Han är varken pervers eller farlig för sig själv och andra
Alltså är Flygts romantitlar ironiska. Greppet påminner om autofiktionens mästare Knausgård som lånade titeln på Adolf Hitlers bestseller till berättelsen om sitt eget föga dramatiska liv. Eller om Joyce som döpte skildringen av en vanlig människas vanliga dag till Odysseus.
De närmare 1400 sidorna om Johan Kraft handlar om andra saker än den klassiska outsider-litteraturens smutsiga skildringar av droger, sex, vansinne. I Johan Stark finns inte mycket som avviker. Han är varken pervers eller farlig för sig själv och andra. Hans humor är stor men snäll, hans många funderingar om samtiden är inte det minsta sårande.
Jag gissar att namnet ”Johan Kraft” är en blinkning till en snart hundraårig klassiker inom svensk proletärlitteratur: Jan Fridegårds romantrilogi om Lars Hård. Vid en jämförelse med denna stolta, anarkiska arbetare framstår Flygts hjälte som ännu mer av ett ironiskt porträtt av en som blivit assimilerad och är rätt nöjd med det.
I stället för raseri har romanerna en annan sak som lyfter dem från Populärmusik från Vittula-kretsen: intensiv stil. Både prosan och de vilda tankesprången har ett jazzigt driv. Flygts tjackiga syntax vill aldrig sätta punkt, den föredrar kommatecken, den vill hungrigt vidare. Hade det istället varit ellipser, alltså tre punkter, hade det blivit för snarlikt Louis-Ferdinand Célines svada.
Slugger har inte samma livsglädje som de första delarna. Huvudpersonen är äldre och tröttare, och kanske krävs mer distans än tjugo år för att återuppväcka en epok. Men som avslutning på projektet håller den, och den lär vara en lycka för dem som väntat elva år för att återigen få umgås med Johan Kraft och hans folk.
Det är dock inte Johan Kraft som jag minns bäst av karaktärerna, det är istället hans morsa Bodil. Hon är en slagkraftig fabriksarbetare som ser till att hennes barn har det bra. Det underbara porträttet av henne förde mina tankar till Maja Ekelöfs självporträtt i Rapport från en skurhink.
I trilogins första delar, om tiden från 1970 och trettio år framåt, är Bodil starkt levande. I Slugger börjar åldern, slitet och sorgen över den döda dottern ta ut sin rätt. Likväl förblir hon sinnebilden av samhällets äkta grundpelare: hon som inte upprepar karlarnas ständiga svek, hon som står både kärleksfull och stark.
Så slår det mig: kan det vara därför som titlarna på Flygts romaner har känts fel? För att jag trott att de syftar på den allt annat än kämpande och avvikande Johan Kraft?
Utan på hans mamma Bodil, den verkliga sluggern?
