Karnisterna måste också förklara sig
Publicerad 2014-08-11
Petter Larsson läser om ideologiska skillnader mellan gris och hund
Det finns restauranger i Korea där du själv får peka ut vilken hundvalp du vill ha. Kökspersonalen tar ut den på bakgården och slår ihjäl den – ibland långsamt, det sägs bättra på smaken – och serverar dig.
De flesta skulle naturligtvis aldrig vare sig peka eller äta. De skulle inte ens slå en hund.
Men samma människor stoppar utan betänkligheter i sig gris, ko eller kyckling varje vecka. Trots att de egentligen vet vilket systematiserat lidande som iscensätts i våra djurfabriker.
Det som hindrar oss från att se grisen i hunden är ideologi: föreställningar och praktiker som är så djupt rotade att vi tar dem för ”naturliga, nödvändiga och normala”. Men som i själva verket ligger som en tät dimma mellan oss och djurfabrikernas verklighet.
Karnism, kallar den amerikanska professorn i socialpsykologi Melanie Joy denna ideologi. Bara detta att hon ger oss ett ord är värdefullt, på liknande sätt som det varit viktigt med begrepp som ”patriarkatet” eller ”kapitalismen”. En effekt är att det gör det lättare att vända på ansvarsbördan. Det vanliga är ju att vegetarianer måste förklara och försvara sig. Att inte äta kött är ju inte bara en ”ren” handling, utan för det mesta invävd i kultur: motiv, föreställningar och idéer om vad det är att vara djur och människa, om rätt och fel.
Men det är ju lika mycket ett ställningstagande att vara karnist, påpekar Joy i en typisk ideologikritisk vändning. Det finns inget ”rent” köttätande. Köttätandet är också kultur, det ingår i ett trossystem. De måste lika mycket förklara sig!
Bortsett från att hon ger oss begreppet karnism är väl det mesta hos Joy känt för den som ens avlägset följt de senaste decenniernas debatt om djurrätt och djurskydd. Vi får vedervärdiga inblickar i djurfabrikernas lidande, långa utläggningar kring hur det mänskliga psyket kan tränga undan obehagliga sanningar och förklaringar till varför karnismen kan vidmakthållas – trots att så många uppenbart berörs mycket illa av industrins djurhållning.
På den punkten är den viktigaste komponenten antagligen osynligheten.
I Sverige slaktas varje år omkring 90 miljoner djur, de allra flesta kycklingar. Men när såg du senast en levande kyckling? Eller en gris?
Var är alla djuren? frågar Joy. Gömda i jättelika industrilokaler dit varken mänskliga blickar eller tv-kameror tränger.
Joys bok är på så vis knappast någon överraskning för vegetarianerna och djurrättskämparna. Men den kommer tyvärr heller knappast att övertyga några inbitna köttätare. Snarare finns risken att de stöts bort. Joy är en allt för eldfängd predikant, som aldrig missar ett tillfälle att prata om ”våldsideologin”, och hon dömer rakt av ut veterinärer och andra som arbetar för en lite mer human djurhållning. De är systemets hantlangare, pissreformister, förstår vi, när det som krävs är en total revolution.
Och det kan man ju tycka.
Men då måste man också vinna inte bara debatten, utan också de många människornas hjärtan.
