På jakt efter ett helt liv
Uppdaterad 2016-07-12 | Publicerad 2016-05-18
Kristian Lundberg läser en skickligt berättad roman om dubbelhet
En äldre man ligger nerbäddad i en sjukhussäng. Han är placerad i ett enskilt rum. En far. Mannen tycks befinna sig i ett tillstånd av koma. Till sjuklägret kommer en besökare, sonen. Ett rum. En far. En son.
Det hade kunnat vara upptakten till en stram enaktare. Det är det inte, snarare tvärtom. Den tigande mannen i sängen är väl skickad för uppdraget att vara en lyssnande motpart – för vad kan väl vara mer givande för en berättare än en tyst mottagare?
En problemformulering blir uttalad i rummet: ”Vi har svårt att höra varandra. Vi talar i monologer som gör att vi enbart hör det vi själva vill höra.” Det blir runt det här sjukhusrummet som livet flätas samman med hoppet, misslyckandet.
Qaisar Mahmood är född 1973 i Lahore, Pakistan. Han arbetar som kulturarvschef på Riksantikvarieämbetet. Nu romandebuterar han med Halva liv och berättelsen får kanske på ett sätt sitt innehåll bäst definierat genom själva titeln. Det är inte minst identitetsproblematik som står i fokus. Det här med att vara två hälfter i en och samma person. Pakistan? Sverige? Kristen? Muslim? Vem är du när du lämnar landet där du föddes? Och vem blir du när du ankommer det nya hemlandet? Fadern och sonen i sjukhusrummet blir navet för en rad frågeställningar.
Halva liv är en mer än lovande debut. Den har ett rikt flödande språk, trots det släpper Mahmood aldrig textens koncentration och bildernas pregnans. Läsningen flyter fram, bild för bild, scen för scen. I botten av allt finns det en längtan efter att få bli till. Att få vara mannen som återvänder till hemlandet med famnen full av presenter. Men man blir då också hemvändaren som inte berättar om det andra hemlivet. Halvsanningar och lögner bildar en väv som är lika solkig som gnistrande.
Kan man bli hel? Kan man vara både och på samma gång? Du kan i princip skapa vilka hjältesagor du vill om din person. Du kan manipulera bilderna hur du vill. Ingen vet ändå vad som är sant, vad som är falskt. Det är som när 1800-talets svenskar emigrerade till Amerika och skrev hem om gator av guld där lyckan stod den djärve bi. Ett land där hönsen var stora som kor. Vem vill berätta om en tillvaro som inte blev det man önskade? Där man är diskare och tidningsbud?
Det som blir problematiskt med den här formen av berättande är att gestaltandet sker retroaktivt, i form av minnen som återges. Det gör att läsningen på ett märkligt sätt kan kännas undflyende, närvaron går lätt förlorad. Men det är trots allt bara en anmärkning i kanten på en mycket skickligt berättad roman där språket och lusten till berättandet skiner som en lampa i natten.
