Står upp mot högervinden
Petter Larsson om Birgitta Ohlsson och den auktoritära tidsandan
Att det är irriterande att en ledande politiker gång på gång går tvärs emot partilinjen är inget konstigt. Formellt sett är kraven på att Birgitta Ohlsson ska lämna Liberalernas partistyrelse därför inte mycket att säga om. Så hade det sett ut de i flesta partier.
Det intressanta är innehållet. Ohlsson är, skulle jag påstå, ett offer för en mer och mer auktoritär tidsanda. I fråga på fråga, från FRA och den totala omsvängningen av flyktingpolitiken till det naiva förslaget att bjuda in SD till samtal, har Ohlsson försvarat rätt självklara liberala värden, sådana partiet ofta berömmer sig av.
Men samtidigt har partiet låtit sig dras med i den pågående högerradikaliseringen av Sverige. Om man ska sätta en startpunkt för denna process måste man nog börja med Folkpartiets förslag om språktest i valrörelsen 2002, som pekade ut en stor grupp auktoritära och invandringsfientliga väljare att slåss om. Processen har kulminerat det senaste året, i både tidningar och partier, och nya konflikter skär i dag rakt igenom både borgerligheten och vänstern och förvandlar forna vänner till motståndare.
Liberalerna har lallat med, ibland rent av drivit på. Ohlsson har stått kvar där hon alltid stått. För eller senare blir den klyftan för djup.
I den meningen är den konflikt som nu kristalliseras kring en enskild person ett uttryck för den mycket bredare strid om borgerlighetens själ som rasar.
