Fest med förhinder

Åsa Linderborg om en hotad rättighet – och skärpta lagar mot näthatet

Lars Vilks träkonstverk Nimis sattes i brand för en månad sedan.

Tryckfriheten 250 år

I år har vi högtidlighållit 250 år av svensk tryckfrihet, även om den pampiga siffran inte klarar att synas närmare.

Som framgår av jubileumsverket Fritt ord 250 år, en skönt välskriven forskarantologi som initierats av Sveriges riksdag, sattes 1766 års tryckfrihetsförordning nästan genast ur spel av Gustav III. Men idéerna fanns där alltjämt, liksom en med internationella mått mätt långtgående praktik. Så nog har vi haft anledning att fira.

Tryckfrihetsförordningen från 1766.

Trots det var det galej med förhinder, från både svensk och internationell horisont.

I 113 av 160 länder inskränktes pressfriheten under 2016 antingen genom ny lagstiftning, repression eller individuella avvägningar och attentat.

I Syrien dog 19 journalister på sitt jobb, i Afghanistan 10, Mexiko 9, Irak 7 och Jemen 5. Sammanlagt mördades 74 journalister förra året, 52 kidnappades och 348 sitter i fängelse.

I Egypten – militärdiktaturen vi aldrig pratar om – inleddes året med att juntans säkerhetsmän slog till mot bokförlag, författare och gallerier. Satirtecknare greps. Och sen rullade det på, det här året också.

Thailands junta fängslade regimkritiker på löpande band. Man lockade också utländska nätbolag med skattelättnader om de censurerar sitt innehåll.

Turkiet styrdes av repression redan innan den misslyckade kuppen förra sommaren. I januari yrkade en åklagare på livstids fängelse för två journalister som avslöjat att turkisk säkerhetstjänst har smugglat vapen till syriska islamister. I mars tvångsförvaltades den regimkritiska tidningen Zamans lokaler. På sommaren lyckades högerextremister stoppa Prideparaden i Istanbul. Därefter kom kuppen och ingen självständigt tänkande människa går längre säker.

Sen Erdogan tillträdde som president 2014, har närmare två tusen polisutredningar inletts om förolämpningar av presidenten. Bland de som utreds hittar man till och med barn.

Kina arresterar inte bara sina egna medborgare, i år greps flera människorättsaktivister varav svensken Peter Dahlin var en. Den svenska förläggaren Gui Minhai fängslades.

Gui Minhai, fängslad svensk förläggare.

I Eritrea sitter Dawit Isaak på sitt femtonde år utan rättegång. I grannlandet Etiopien, vars fängelser bågnar av regimkritiker, sköts 33 personer till döds när de protesterade mot regeringen.

I Saudiarabien dömdes en twittrare till tio års fängelse och 2 000 piskrapp. I Tanzania avskaffades mötesfriheten.

I Tadjikistan tvingas journalister böta om de använder för ”svåra ord”.

I Bangladesh mördades en ledande hbtq-aktivist, troligen av islamister. I Indonesien har hatretoriken mot hbtq-personer trappats upp ytterligare. I USA dödade en islamist 50 personer på en gayklubb i Florida. Fyra månader senare valde landet en president som portar Washington Post från sina möten, eftersom tidningen rapporterat alltför kritiskt.

Det här är ett axplock och det mesta blir aldrig känt för omvärlden.

Av diktaturer och galna regimer ska man inte förvänta sig något annat än repression, men även i den så kallade fria världen stryps ordet mer eller mindre aktivt. På yttrandefrihetens moderkontinent, Europa, ifrågasätts press- och yttrandefriheten i land efter land.

I Polen är det från och med i år olagligt att antyda att Polen har ett ansvar för Förintelsen. Det är historierevisionism på ovanligt låg nivå att munkavla erfarenheten, minnet och vetenskapliga fakta. Året avslutades med demonstrationer mot att regeringen begränsar mediernas möjlighet att bevaka parlamentets arbete – protester som fick regeringen att backa.

I Holland fängslades journalisten Florence Hartman efter att ha avslöjat hemliga dokument från Haagtribunalen. Där infördes också ett burkaförbud i skolor, sjukhus och i kollektivtrafiken.

I södra Frankrike får muslimska kvinnor bara bada om de visar huden. I Frankrike utnyttjade inrikesministeriet terroristlagstiftningen för att förbjuda ett tjugotal vänsteraktivister att delta i massdemonstrationer mot den nya arbetsmarknadslagstiftningen.

I Spanien åtalades en dockteater för terrorism.

I Danmark har politikerna legat på för att stoppa misshaglig konst. Justitieministern erkände att man hjälpt USA i jakten på Edward Snowden.

Den tjeckiska tv-kanalen Prima, som delägs av svenska MTG, beordrade journalisterna att framställa flyktingar som ett hot. I Slovakien kallade premiärministern Robert Fico journalister med kritiska frågor för ”smutsiga antislovakiska prostituerade”.

I England mördades labourpolitikern Jo Cox av en högerextremist.

I Finland mördades en man som visat sitt ogillande mot en nazistisk demonstration. Finska Skatteverket pressade journalister att överlämna sitt material om Panamadokumenten.

När Finland blev fritt från Sverige 1809 behöll man den svenska tryckfrihetsförordningen från 1766, påminner Fritt ord 250 år. En unik del däri är meddelarfriheten. Liksom offentlighetsprincipen. Den uppmärksammade Kalmar kommun genom att registrera två journalister och vilka handlingar de bett att få läsa.

SD:s riksdagsledamot Anna Hagwall motionerade om att ”etniska minoriteters” (läs: judars) medieägande ska begränsas. Hennes partikamrat Kent Ekeroth krävde att endast svenska medborgare ska ha demonstrationsrätt.

Kent Ekeroth.

En socialdemokratisk politiker i Skåne fick bil och hem attackerat av Nordiska motståndsrörelsen.

I Karlstad saboterade nazister en pjäs om förintelsen. Lars Vilks konstverk Nimis sattes i brand. I Helsingborg fick en kvinna sparken från sitt jobb på ett privat vårdföretag för att hon publicerat feministiska diktläsningsvideor på sin Facebooksida.

I Göteborg vägrades en kvinna jobb på en kryddfabrik då hon bär hijab.

Etcetera.

Den svenska tryck- och yttrandefriheten ska nog mer beskrivas som en process än som en hård strid av det slaget som rösträttsrörelsen fick genomkämpa. När den politiska utvecklingen gjorde medborgare av undersåtarna förändrades synen på vem som fick säga vad.

Det är, skriver redaktörerna för Fritt ord 250 år, lagen som sätter gränser för vad man får yttra, men även civilkuraget att försvara den obekväma meningen.

På senare år har diskussionen mer handlat om hur yttrandefriheten ska begränsas snarare än försvaras eller till och med utvidgas. Det fick en kongenial illustration när Nya tider först beviljades utställarplats på bokmässan i Göteborg, sen blev av med tillståndet för att sedan få tillbaka det.

Yttrandefriheten postulerar att toleransen måste omfatta även de intoleranta. Det är därför man får stå ut med att den moderate riksdagsmannen Hanif Bali kallar profeten Muhammed för ”alfabetisk pedofil ökenkrigare”. Yttrandefriheten är bland annat till för skydda just sådana sensationslystna tuppar. Sverige är inte Jordanien, där en författare i år först dömdes och sen mördades för att ha smädat islam.

Hanif Bali, moderat riksdagsman.

Med de politiska vindkantringarna blir yttrande- och pressfriheten allt svårare och ömtåligare. När intellektuella och opinionsbildare pratar om yttrandefriheten som antingen för tillåtande eller som hotad, pratar man nästan alltid i egen sak. Få eller ingen av oss som äger arenorna där vi får säga i stort sett vad vi vill, uppmärksammar alla andra yrkesgrupper som dagligen straffas för sin yttrandefrihet:

Mer än var tionde offentlig-anställd har direkt uppmanats av sina chefer att inte tala med medier. Till detta hör rätten att organisera sig, vilket är en frihet som allt oftare sätts på undantag. I somras fick två polacker som jobbade på ett svenskt bygge sparken när de gick med i facket.

Innan Gutenberg kom med tryckpressen hade kyrkan monopol på allt sant vetande. Teknikutvecklingen utmanade åsiktsmonopolet. Vardagstrycket, som teoretiskt kunde innehålla vad som helst, spreds över land och gränser. I dag kan vem som helst förmedla sig med en knapptryckning.

Nätet är ett obehagligt ställe för den som råkar tycka något som inte alla gillar. När vi pratar om yttrandefriheten är det ofta just med anledning av näthatet. 2016 var året när kändis efter kändis vittnade om alla kränkande ord som de tvingas stå ut med i sociala medier. Utan att förminska deras obehag måste vi nog börja ställa oss frågan om problemet verkligen är så allvarligt att lagstiftningen ska stramas åt, som vissa kräver.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.