ÅSIKT

Störst av allt var kärleken

Summer of love 50 år: Maria-Pia Boëthius minns sommaren med flower power, hippies och framtidstro

Till vänster: Maria-Pia Boëthius 1967. I bakgrunden en Vietnamdemonstration i San Francisco.
Foto: Kenneth Jonasson/AP
Till vänster: Maria-Pia Boëthius 1967. I bakgrunden en Vietnamdemonstration i San Francisco.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Maria-Pia Boëthius i dag.
Maria-Pia Boëthius i dag.

Att minnas somrarna i mitten på 1960-talet är att återvända till en tillvaro av magiskt tänkande, tonsatt av magisk realism – ”Sgt Peppers Lonely Hearts club band”. Det var ett försök till en flower power-utopi, om vilken man kan säga som John le Carré en gång vågade säga om socialismen: ”Vi behöver den mer i dag än någonsin tidigare, den hamnade bara i fel händer”.

Det spreds ett kärleksevangelium genom Europa, som nästlat sig hit från USA – ”Flower Power” – och slagit följe med The Swinging Londons musikavantgarde och glädjerika ungdomsuppror: ”All you need is love”. Stämningarna i västvärlden var raka motsatsen till vår tids svartsyn, apati och depression.

Folksångaren Joan Baez i Haight-Ashbury i San Francisco 1967.
Foto: AP
Folksångaren Joan Baez i Haight-Ashbury i San Francisco 1967.

Känslan var att allt är möjligt, bara du tror att det är möjligt, till och med en revolution som inte liknade någon tidigare; hat, våld, makt och krig skulle ersättas med kärlek och solidaritet. ”Make love, not war.” En blomma i varje gevärsmynning.

Vi var opolitiska, ännu politiska idioter faktiskt, men sen dess har högern stämplat ”peace, love and understanding” som ”vänster”. Men det var ingen liten sekt, det berörde miljontals unga i västvärlden. För mig förändrades min syn på människan för alltid: Jag vet vad jag har sett och upplevt, hur fantastiska människor kan vara om vi slår följe med det bästa hos varandra, i stället för det sämsta, det som gagnar makt och girighet.

The summer of love 1967 liftade jag med min älskade väninna K från Stureplan i Stockholm till franska rivieran. Det var möjligt därför att vi redan uppfunnit Uber och Airbnb själva, vi visste på vilka kaféer man kunde hitta lappar med körningar och ställen att bo på i Europa, ofta gratis. 

Sen dess har jag undrat varför vi skulle behöva mellanhänder – som tjänar miljoner – för vårt frihetliga resande och boende.

Trots att nätet inte fanns visste vi precis vad som var på gång i USA. I Haight-Ashbury och Monterey samlades hundratusentals unga på fantastiska musikfestivaler. På våren 1967 exploderade låten ”San Francisco (Be sure to wear flowers in your hair)” med Scott McKenzie. Den 1 juni det året kom Beatles ”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band”, som inte liknade något vi tidigare hört: Yes! Musiken gick i spetsen för The love revolution, som ett slags manliga cheer-leaders. Och Janis Joplin var ännu inte en fallen ängel. Alla ville åka till Kalifornien och delta, få hade råd. Men vi visste att The Who, Greatful Dead, Animals, Jimi Hendrix och Janis Joplin uppträdde gratis i Monterey, helt i tidens anda. De skänkte sina gager till välgörenhet. ”Enjoy freedom, not money.”

1967 var kulmen på the Summers of love, de ljuvliga somrarna på 1960-talet.

Hippies i Zürich 1967.
Foto: TT
Hippies i Zürich 1967.

Året före pluggade jag franska i Grenoble, jag var en drop-out från Lidingö gymnasium, som lyssnat till lockropen: ”Turn on, tune in, drop out”. I Grenoble fanns studenter från hela världen, de flesta inspirerade av hippierörelsen. Jag var nitton år. Från Grenoble gav vi oss av längs hippierutterna, ständigt ”on the road”, vi liftade från plats till plats i Europa.

Hippiekoden är: ”Vem helst som kommer i din väg är det din skyldighet att hjälpa”.

En av gångerna var vi, jag och Angela från S:t Kitts i Västindien, på väg till Saintes Marie de la Mer på La Camargue, en europeisk hippie-träffpunkt och där romerna varje år firar sin svarta Madonna.  På vägen stötte vi på en amerikan, en hippie med långt vackert hår och skinnväst, som var älsklig, förvirrad och hjälplös. Alla kallade honom sedan ”Jesus”. Vi tog honom med oss med hjälp av det äldsta liftartricket: göm killen och när någon stannar och han dyker upp har de i bilen inte mage att vägra.

Hippiekoden är: ”Vem helst som kommer i din väg är det din skyldighet att hjälpa”. Romerna och hippierna, som sammanstrålat från alla möjliga hörn av världen, slöt en pakt, vi var samma andas barn. ”Jesus” visade sig vara efterlyst för vagabondage, kringströvande utan pengar. När gendarmerna kom – ofta sökte polisen upp oss där vi om nätterna sov på stränderna ”id-papper?” – gömde romerna ”Jesus” i sina husvagnar.

Romerna firade flera bröllop i Medelhavet, i sina vackra kläder steg de ner i havet och förenade sig, de vackraste bröllop vi sett och vi var inbjudna. Kvinnorna sydde klänningar åt oss, de tyckte våra trasiga jeans var bedrövliga, särskilt på bröllop. Vi ville aldrig någonsin återvända hem, vi var lyckliga, alla delade med sig av allt, hippies såväl som romer.

Hippies leker med en boll målad som en jordglob i Golden gate park i San Francisco 1967.
Foto: AP
Hippies leker med en boll målad som en jordglob i Golden gate park i San Francisco 1967.

Var detta sätt att leva ens möjligt, verkligt? Människor är egentligen så mycket bättre än sitt rykte, det är vad jag lärde mig och sedan aldrig glömt. Det var en tid som återförtrollade världen, det var faktiskt möjligt att använda godhet mot varandra som revolt. De som verkligen gynnades av tidens anda var killarna. Den frihet som flower power gav dem liknade ingenting i den manliga historien. Hittills. ”Jesus”, till exempel, visade sig vara en lysande konstnär och poet men alldeles för ömtålig och bräcklig för den här världen. Men i Saintes Marie de la Mer den sommaren lyckades vi skapa en annan värld där han kunde leva och blomstra – flower power.

Som en diktrad hos Rimbaud ett halvsekel tidigare: ”Fort! Finns det andra liv”.

Hippierörelsen uppstod spåren av ”the beat-generation” i USA, i San Francisco med Haight-Ashbury som medelpunkt, med egensinniga blivande stjärnor som Jack Kerouac och Allen Ginsberg, en nyskapande poet som i denna omvälvande tid var bland de första som kom ut som gay. Själv läste jag Kerouacs ”On the road” på ett överfyllt tåg 1963. Hela omgivningen försvann. Det fanns totalt outforskade sätt att leva! Som en diktrad hos Rimbaud ett halvsekel tidigare: ”Fort! Finns det andra liv”.

De unga modiga i USA reste sig mot sina clean-cut pappor, hemkomna från andra världskriget, belönade med förortshus och olyckliga hemmafrumammor, mot skräcken inför atombomben, mot Joseph McCarthys kommunistjakt och mot det annalkande Vietnamkiget. Svaret från de unga blev flower power, den vackraste rörelse jag sett.

Eftervärlden behandlar hippietiden med en blandning av överseende med ”de naiva” och hån. ”För bra för att vara sann, höhö!” För sann för att vara bra för den kommersiella framtid man planerade åt oss, brukar jag tänka. Egendomslöshet, dela med sig, kärlek, solidaritet, ta hand om jorden och varandra, anti-rasism, anti-krig, anti-våld, makten åt blommorna i stället för åt det militärindustriella komplexet – det var inte en ideologi som tilltalade marknaden. 

Man försöker begrava hippietiden med påståendet att den gick under i droger. Gjorde den inte alls. De flesta knarkade inte, det räckte med musiken, dansen, hyggligheten som ideologi, vänskapen och äventyren. Marijuana var den vanligaste drogen, den som nu legaliseras i land efter land. 

Efteråt har jag tänkt att gräset, och ibland LSD, var självmedicinering, ett sätt för unga att ta sig ur det konforma, påbjudna amerikanska medelklasstillvaron och våga tro att ett annat sätt att leva är möjligt. Och att de på ytan välanpassade amerikanska kidsen av i dag drogar sig mycket mer, beroende av drogindustriella komplexet, än vad hippieserna gjorde.

I universitetsstaden Grenoble fanns 1966 en amerikan vid namn Maurice, den enda student som hade egen bil, en vinröd Renault. Han var populär och generös. En dag bjöd han vårt hippiegäng på en tripp till Rom, därför att, berättade Maurice på Roms flygplats, där fanns de enda anständiga ostburgarna i hela Europa. Vi hängde på, resan var ett underbart spektakel, men ostburgarna, som vi inte tidigare hört talas om, var om en besvikelse. Åka hit för detta? Men själva resan var hundrafalt värd målet. 

Andra dagar bjöd oss Maurice, gratis, på vad han kallade ”syra” – en sockerbit indränkt i den mest fantastiska resa en människa kunde göra, sa han. Jag provade en enda gång, världen som helt flytande skrämde mig lika mycket som den fascinerade mig. Sedan har jag läst att drogkartellerna i USA sände ut ”studenter” för att introducera oss till drogernas värld och tänkt att Maurice var utskickad av dem.

Det är omöjligt att sammanfatta hur vi tänkte, men John Lennon som mördades 1980 visade sig vara en hippieprofet. Hans ”Imagine” berättar vad vi drömde om: 

Imagine there’s no heaven
It’s easy if you try
No hell below us

Above us only sky
Imagine all the people
Living for today …

Sen 1960-talet har jag alltid känt samma hopp som John Lennon. Tack vare hippierörelsen har jag har sett människor från deras underbaraste sida. Och jag tänker: allt är ännu möjligt.

Maria-Pia Boëthius

FAKTA

Heta månader av kärlek – och av våld

”The summer of love” hade sitt nav i San Francisco, framför allt stadsdelen Haight-Ashbury, dit 10 000-tals ungdomar – en del säger 100 000 – strömmade sommaren 1967. Men även unga i övriga USA, Kanada och Europa drogs med i stämningen.

Det var ingen enad politisk rörelse, även om många protesterade mot Vietnamkriget och mot konsumtion. Det som förenade var snarare jakten på en friare livsstil, musiken och, för en del, droger.

Monterey pop festival hölls 16–18 juni. Spelade gjorde bland andra The Jimi Hendrix Experience, The Who, Janis Joplin, Otis Redding och Ravi Shankar. 

Sommaren 1967 var också en ”long, hot summer”. USA skakades av en rad raskravaller – några av de största ägde rum i Cincinatti, Newark och Detroit. 76 personer dödades, 2 100 skadades och över 11 000 greps av polis.

”Flower power” myntades av poeten Allen Ginsberg 1965. Det står för icke-våldsprotester mot Vietnam-kriget. Ginsberg skrev att demonstranterna borde ”beväpna” sig med blommor och dela ut dem till poliser, nationalgardister, politiker, journalister och andra runt demonstrationerna. ”Flower power” tog sig också in i modet, det ­förekom ymnigt med blommor på kläder, smycken och i håret.

FAKTA

Maria-Pia Boëthius

Född 1947. Journalist, författare, debattör, bland annat om feminism och medier.

Debuterade 1976 med ”Skylla sig själv”, en bok om våldtäkter som väckte stor debatt. Har också skrivit bland annat ”Heder och samvete” (1991), om Sveriges roll under andra världskriget, ”Makt och ärlighet” (1994, Augustprisnominerad), om män, kvinnor och medier, och ”Mediernas svarta bok” (2001).

Var en av stödstrumporna vid valet 1994, som hotade med att starta ett eget parti.