En maskerad kamp
Ulrika Stahre om likheten mellan Pussy riot och Guerrilla girls – det gulliga och det groteska
När AIK är bara minuter från att bli svenska mästare 2018 i fotboll, springer en man in på planen. Han har ansiktet dolt under någon form av maskering. Idiotiskt tilltag, som stressar samtliga på planen. Ingen vet vad personen har för agenda, om det är vän eller fiende. Situationen påminner om Pussy riots något elegantare aktion under finalen i fotbolls-VM i somras: Frankrike är så gott som säkra mästare när en kvinna klädd som polis springer in på planen och highfivar med den franske stjärnan Kylian Mbappé. Samma sak igen: ingen vet i stunden hur agendan ser ut. Hon var inte maskerad men utklädd, hon var fel person på fel plats vid fel tillfälle.
Pussy riots signum har varit de färgglada rånarluvorna, hål för ögon och mun. En maskering som varit nödvändig för att undvika straff, samma skäl som all maskering – vare sig svarta blocket i en demonstration eller huligan på läktaren. Eller konstnär i ett land där den konstnärliga yttrandefriheten är begränsad.
Maria Aljochinas nyligen utkomna skildring (Riot days, övers. Linda Skugge, Teg publishing) av tiden i fängelse efter den beramade Punkbönen, aktionen i Frälsarkatedralen i Moskva 2012, är engagerande läsning. Hur fängelsetiden kan krympa en människa, hur hon trots risker och bestraffningar tog strid för bättre villkor.
Man slutar inte vara aktivist för att man är innanför murarna – Aljochina kan bara inte låta bli. Att protestera, att ta reda på sina rättigheter och agera. Hon hungerstrejkar, hon påtalar de lagar och förordningar som finns men inte följs. Hon är en extremt obekväm fånge. Hela tiden har hon stöd från utsidan, från vänner som hör av sig, reser, agerar.
Riot days skildrar inte bara cellernas iskyla, degen som proppats in för att täta sprickor, cigaretterna som aldrig är tillräckligt många, tidräkningen som måste upprätthållas. Den skildrar framför allt ett konstant motstånd och sammanhållning. När hon slutligen benådas för att Ryssland ska se trevligt och demokratiskt ut inför OS i Sotji, är det med sorg hon lämnar sin nya kamparena och sina vänner innanför murarna.
Luvan pryder omslaget, ett signum för Pussy riot, rosa, bedrägligt näpet. Och snyggt. På andra sidan det estetiska spektrumet befinner sig Guerrilla girls, som just nu visas på Mjellby konstmuseum utanför Halmstad (till och med 3 mars).
I över 30 år har den feministiska konstgruppen funnits, alltid maskerade med stora, groteska, gorillamasker.
Gorillamaskerna har sitt ursprung i en felskrivning när gruppen bildades i New York 1985. Gerilla och gorilla, ja, likt är det ju och poängen med maskerna är också att de inte alls är gulliga, de är rent antifeminina. De spelar också på de gamla idéerna om kvinnlighet som närmare förbunden med naturen – och gorillahanen som det mest maskulina av alla alfadjur. Krocken mellan en gorillamask och den nakna kvinnokroppen i gruppens mest kända verk Do women have to be naked to get into the Met museum? (1989) är slående (och ledde till att affischerna blev bortplockade från det offentliga rummet).
Guerrilla girls har inte lyckats behålla sin anonymitet genom åren, men maskerar sig konsekvent ändå. Gorillamasken är ett signum, ett varumärke. Kampen för fler kvinnor i museernas fasta samlingar och på utställningar fortgår, men under de tre decennier som passerat har en intersektionell tråd tagits upp. Det är fråga om jämlik representation utifrån fler parametrar än kön.
En film som gjorts om Museum Ludwig i Köln räknar upp stadens minoriteter och frågar sig varför antalet turkiska konstnärer på museet inte speglar hur många människor med turkiskt ursprung som bor i Köln.
Det låter lite knivigt, och det är det kanske också. Men grunden i Guerrilla girls ideologi är inte millimeterrättvisa i någon enkel mätbar mening, utan ett ifrågasättande av genikult och en konsthandel som bara satsar på säkra kort. Konstsamlande har inte med kvalitet att göra, utan med investering. Och de turkiska konstnärerna i Köln anses antagligen inte vara intressanta investeringsobjekt. Man kan säga att Guerrilla girls försöker ta tillbaka konsten som konst och som en demokratisk funktion.
Guerrilla girls-utställningen på Mjellby består mest av text, och även om det mesta är angeläget och pedagogiskt framställt, går det inte att komma ifrån en mindre kulturkrock. Guerrilla girls är ibland skrämmande amerikanska. De arbetar inom ett system där privata pengar och sponsormedel styr långt mer än här, och vissa aktioner och uttalanden är så internt amerikanska att de blir svårbegripliga för en europeisk publik.
Ur svenskt och europeiskt perspektiv kunde verket Is it even worse in Europe? vara intressantare. Det bygger på ett frågeformulär riktat till 400 olika institutioner och museer, varav endast cirka 100 har svarat. Frågorna är uppenbart svåra och lite trubbiga – de riktar sig så brett att de för många konsthallar blir meningslösa – och den låga svarsfrekvensen gör resultatet svåravläst. Men nej, det ser väl inte mycket bättre ut i Europa vad gäller mångfald och jämställdhet.
Guerrilla girls är inte så långt från punk och Pussy riot som man först kanske tror. De har konsekvent solidariserat sig med utsatta grupper, de arbetar för ökad demokrati i konstvärlden. De tar inte lika stora risker som Pussy riot gör, och de framträder i trygga rum kan man säga. De har själva blivit en institution, har en plats i den samtida konsthistorieskrivningen.
Pussy riot visade sig under fotbolls-VM, till publikens ilska. Det är rätt. Att synas där publiken finns är en strategi som ger full pott oavsett reaktioner. Omaskerad, förklädd eller maskerad – aktionerna blir inbördes olika beroende på plats och attityd.
Riot days är delvis översatt i New York. I Harlem, några kilometer norr om det på 80-talet konstnärstäta Soho. Där möts till slut, åtminstone i anden, gorillamaskerna och den rosa luvan.
