Det är sjukt svårt att vara feminist

Demonstrationer och maktkritiska analyser skyddar inte mot skiten och inte mot skammen

Det är sjukt att vara kvinna, tänker jag i brottet mellan februari och mars när jag promenerar hem. Jag bor i Örnsberg, men går av en station tidigare. Weinstein har blivit dömd och jag lyssnar på rapporter från rättegången när jag går längs med Aspuddens IP. Pojkarna spelar fotboll i strålkastarljuset som lyser upp den perfekta rektangeln i mörkret.

På ett sätt känns domen som en seger men det känns också snopet, som alla fängelsestraff känns snopna. Under de senaste åren har jag haft svårt att kalla mig feminist med självsäkerhet. Inte för att jag inte är det, men betydelsen av ordet tycks undslippa mig.

Första gången jag deltog i Internationella kvinnodagen var jag tonåring och insikten om att världen var grym gjorde mig inte nedslagen. I stället var jag entusiastisk, eftersom jag funnit socialismen och den radikala feminismen.

Det kändes som om jag fått reda på något ingen annan visste, att en annan värld var möjlig, och ett av mina första demonstrationståg var på Internationella kvinnodagen. Det var en kall marsnatt men jag hade magtröja. Nyfrälst gick jag längst fram. På banderollen stod det ”Ta natten tillbaka.” Allt som var fel i mitt liv var egentligen ett fel i världen, och mitt innerliga raseri var en del av lösningen.

När jag som tonåring började kalla mig feminist väckte det starka reaktioner och reaktionerna var en del av dragningen. Jag njöt av att ha upptäckt ett ord som, bara genom att uttalas, drog upp motsättningar som dolde sig under ytan.

Sedan jag växt upp har rörelsen bytt skepnad och nu blir folk arga när du inte kallar dig  feminist. Märkligt nog står patriarkatet pall. Feminismen har blivit marknadsvänlig och generell, eftersom den ska ha med sig varenda människa som går i ett par skor. Ebba Busch Thor, Selena Gomez sminkmärke och en t-shirt från Dior är feminister, och den allmänna feminismens fokus handlar mer om att varje kvinna ska ha det så bra hon kan, på platsen hon tilldelats.

Jessa Crispin kallar i boken Därför är jag inte feminist. Ett feministiskt manifest den samtida feminismen för en narcissistisk reflexiv tankeprocess, vilket är föreställningen att allt man gör i egenskap av feminist är feministiskt.

Crispin menar att begäret att fokusera på sin egen förändring genom att tillskansa sig privilegier som tidigare var avsatta för män inte bara är uteslutande för de flesta kvinnor i världen, utan också ett symptom på uppgivenhet inför att könsmaktsordningen inte gick att förstöra. På ett sätt är valfrihetsfeminismens icke-aktivism en lättnad för oss som älskar att jobba och shoppa, men tandlösheten har också gjort att jag förlorat stoltheten i min identitet.

Inte kunde det här vara feminism, tänkte jag nästan äcklad, att gråta och blöda på scen?

Identiteten försvårades ytterligare under hösten 2017, när Metoo kom. Ett djupt rotat förakt väcktes till liv i mig. Inte kunde det här vara feminism, tänkte jag nästan äcklad, att gråta och blöda på scen?

Samtidigt började jag sova oroligt och vaknade ur drömmar om min ideologiskt närstående pojkvän som jag träffade en tid efter min första demonstration. I drömmarna gjorde vi vardagliga saker, sånt som folk gör mest, men när jag vaknade i natten rusade mitt hjärta.

Min pojkvän var några år äldre och aldrig hade jag beundrat någon så. Efter vår första helg ihop skrev jag i min dagbok om hur perfekt allt var. Det fanns bara ett problem. Att han slog mig hårt, utan förvarning, i ansiktet när vi låg med varandra. Läskigt, skrev jag.
Jag var sjutton år och det susade i öronen mellan smällarna, som jag förvirrat tog emot utan att göra motstånd. ”Men jag är verkligen sjukt kär,” försäkrade jag mig själv en extra gång, och vi inledde en relation.

Metoo arbetade utifrån samma princip som feminismen gjort de senaste åren, det generella. Skillnaden var att allmängiltigheten i rörelsen skiftade från glättig gemenskap till gemensamt trauma.
För mig var det svårt att förstå som en strategi för kamp, eftersom det gick ut på att erkänna något i andra som jag inte ville kännas vid i mig själv. Metoo utmanade min förträngning som jag upptäckte var insnärjd med mina idéer om hur jag borde vara.

Det visade sig att jag ville vara som nidbilden av en man. Tålig och stark, inte feminint kletig och förstörd. Alltid redo att ställa tänkandet i konflikt med kännandet.

Det är sjukt att vara kvinna, för på ett sätt betyder det allt och på ett sätt betyder det ingenting, och ibland känns det som att mitt sätt att vara bara är reaktioner vad som hänt mig.

Crispin skriver att kvinnor som grupp odlar föreställningen om sig själva som mer empatiska än män för att skapa ett värde bortom kroppen, men att vi som marginaliserad grupp faktiskt också gör oss mer empatiska i en ansträngning att ta hand om varandra.

Jag har svårt att skaka mig av känslan att jag försökt be samma patriarkala strukturer som försökte förgöra mig om skydd

Men att göra sig omtyckt är också en överlevnadsstrategi, för hur ska du kunna göra illa mig om du lider med mig? När jag slutligen började tala under Metoo, på internet och med mina vänner, var det en lättnad att bekänna en fraktion av de hemligheter som hållit mig gisslan, men uppriktigheten gjorde mig bakfull.

Händelser som jag funnit ett lagom dysfunktionellt sätt att leva med revs upp, och när jag kommer från terapin där jag tjatat om samma sak för hundrade gången undrar jag vad jag ville ha i utbyte mot min sårbarhet. Ville jag något mer än att bli trodd, och var skulle trovärdigheten leda? Jag har svårt att skaka mig av känslan att jag försökt be samma patriarkala strukturer som försökte förgöra mig om skydd.

Jag är sårad av den uteblivna upplösningen, eftersom jag är övertygad om att detta att berätta för någon vad man farit illa av inte bara är en anklagelse. Det kan också vara en akt av välvilja, och genom att ärligt kommunicera sin upplevelse öppnar man för en chans till försoning.

Under Metoo kommunicerade vi ärligt och ett fåtal straff har följt, men svaret har uteblivit. Upprättelsen med. Mitt ex är tillbaka på Facebook efter att varit borta från sociala medier sedan hösten 2017. Jag scrollar förstrött igenom hans uppdateringar.

Det är lite över två år sedan dammen briserade, och i Sverige talas det om en backlash på Metoo. Inte för att det sexuella våldet fortgått, utan för att de anklagade männen kräver skadestånd. Det är fjorton år sedan jag och min politiskt duktiga pojkvän var ihop, och jag börjar gråta på en brunch i slutet av februari för att erfarenheten av våld är så lång att jag själv är förvånad.

Raseriet som var kampens motor en 8 mars-natt för många år sedan känns avlägset

Jag konstaterar att demonstrationerna och den maktkritiska förklaringsmodellen inte var till stor hjälp. Skiten hände ändå, och skammen. Idén om feminismen som självförverkligande har letat sig längre in i mig än vad jag trodde och jag känner mig pinsam för att jag i en tid där feminismen präglas av valfrihet valde det sämsta.

Det är en märklig upplevelse att vara kvinna och det är svårt att vara feminist. Allt jag vet är att de inte är likställda. Raseriet som var kampens motor en 8 mars-natt för många år sedan känns avlägset.

Jag är mer ledsen nu, för att det visade sig att jag är dålig på att göra motstånd. Men jag är bra på att köpa tröja från Dior och förespråka ett liv jag själv inte lever. Jag skäms, och tycker att jag borde veta bättre. Sedan skäms jag över att jag skäms. Jag hoppas att identiteten går att erövra igen.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.