ÅSIKT

Jag trivs i pressetikens bojor

Martin Aagård om Cissi Wallin, Fedrik Virtanen och Metoo-journalistiken

avMartin Aagård

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Fredrik Virtanen och Cissi Wallin.

Transparensen först.

Jag och Fredrik Virtanen var kolleger. Inte särskilt nära, men vi pratades vid nästan dagligen. Jag har också träffat Cissi Wallin i sociala sammanhang. Och tro mig, båda kan vara mycket trevliga och charmiga.

Jag är med andra ord helt oförmögen att sätta mig till doms över dem.
Nu åtalas Wallin för grovt förtal av Virtanen i en av de mest uppseendeväckande medieskandalerna på ett par decennier. I vår lilla journalistbubbla är det kanske lätt att överskatta fallets betydelse. Min mamma pratar i alla fall betydligt oftare om Martin Timell än Fredrik Virtanen.

Det är så klart nödvändigt att påminna sig om att vad som är sant och falskt i ärendet inte avgörs i ett förtalsmål.


Det är också värt att komma ihåg att den mest offensiva falangen i Metoo-rörelsen medvetet satte sig över de lagar som reglerar yttrandefriheten, och framför allt de pressetiska verktyg som en journalist skulle använt sig av i samma situation.

De var hinder för sanningen att komma fram. Förtal var inte en fråga. Antingen ignorerade man helt risken att dras inför domstol eller så tog man den medvetet. Den anarkistiska frihetskänslan över att slippa ta hänsyn till massmediernas reglemente gick inte att missta sig på.

Cissi Wallin var en av de som öppet sa att hon var beredd att ta risken att drabbas av rättsliga efterspel.

Ägg skulle krossas. Omeletter stekas.

Jag pratar nu om den mest aktivistiska delen av Metoo-vågen som blev följden av New York Times publicering om Harvey Weinstein. Den ursprungliga artikeln var ett mästarprov i journalistisk faktakoll.


Men det var inte bara sanningstörstande instagramryttare som rycktes med av känslan att alla regler kastats överbord. Även etablerade medier trodde att de levde i en ny era.

Metoo blev snabbt ett stilgrepp.

Varje publicering i Metoo-anda skulle efter New York Times artikel bestå av vittnesmål staplat på vittnesmål. En bombmatta av anklagelser.

I Sverige angav Dagens Nyheters artiklar om Jean-Claude Arnault riktningen. De var välskrivna. Men om samma texter skrivits ett halvår tidigare hade de sett helt annorlunda ut. Anklagelsen hade presenterats, motparten hade fått ge sin version, kanske någon kommentar. Slut.


Nu uppstod en ny dramaturgi.

Själva mängden vittnesmål var viktig. Summan av anklagelserna blev en berättelse i sig. Och någonstans bakom alltihop kunde man så klart ana tanken om att ingen rök kunde finnas utan eld.

För läsarna fanns ingen möjlighet att avgöra vad som stämde.

Men sanning är nödvändigtvis inte samma sak som rättvisa. Det gick att avslöja sanningen om mäns övergrepp utan att agera folkdomstol. Vilket många också bevisade under Metoo. Domstolarna är fortfarande bäst på att vara domstolar.


Efter Metoo är vi journalister skyldiga att än mer krampaktigt hålla fast i den där lilla verktygslådan som gör att vi anonymiserar, låter bägge parter komma till tals och är synnerligen försiktiga när ord står mot ord.

Och därför har jag ingen möjlighet, ens om jag skulle ha lust, att säga vad jag tror är rätt och fel i fallet Virtanen och Wallin.

Jag trivs för tillfället väldigt bra i de bojor som pressetiken lagt uppå mig.

ARTIKELN HANDLAR OM