Kanon i skolan är en fälla
Nej, Victor Malm, alla barn behöver inte läsa samma böcker
Ska vi ha en litterär kanon i skolan eller inte? Nej, skrev jag i en krönika (AB 17/1), eftersom skolan redan har fullt upp med att få eleverna att läsa alls. Självklart ska de läsa och diskutera skönlitterära texter men krav på vissa titlar tror jag är kontraproduktivt. Låt proffsen, lärare och skolbibliotekarier, välja.
Victor Malm tycker att jag har en slapp inställning till frågan (Expressen 23/1). Litteratur är liksom matematik en kunskap alla kan och bör tillägna sig. Han menar också att det finns en kanon, om än inte nedskriven. Den finns ”tyst, oartikulerat, men tydligt för dem som redan är införstådda”.
Typiskt nog berättar inte Malm vilka böcker som står på den här underförstådda listan. När han får frågor på Twitter tipsar han om hur IB-programmet (international baccalaureate, gymnasieprogram som genomförs på engelska) arbetar och om de litteraturvetenskapliga grundkurserna.
Jag anar en fälla: om jag nu säger att det inte är realistiskt, eller ens rimligt, att alla ungar ska få litteraturundervisning på elitnivå så hyser jag både kunskaps- och klassförakt. Det är väl där man hamnar om man inte delar Malms bild av ett Sverige där alla tonåringar inte bara läser utan tar Boyes Astarte till sitt hjärta, och där en bildad medelklass öppnar sig för arbetarbarn som läst sig till kulturellt kapital.
Jag vidhåller att det viktiga är infrastrukturen: en jämlik skola, bemannade skolbibliotek, bevarade stadsbibblor. Sen kan jag leva med att inte alla upptäcker litteraturens under. En gång i tiden lärde jag mig hur man löser andragradsekvationer men i dag klarar jag mig bra på de fyra räknesätten och procenträkning. Det är inte särskilt komplext men det är tillräckligt för mig.