ÅSIKT

Fångad av en urskog

Göran Greider om den nödvändiga naturmystiken och de hotade visenterna i det som skulle bli Hitlers Jurassic Park

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avGöran Greider

Foto: Göran Greider
Jag kliver in i en ihålig lind. På skoj knäpper jag händerna därinne, skriver Göran Greider

Några kilometer in i urskogen blir jag stående helt stilla: Naturmystiken har slutligen fångat mig. Det är en het julidag. Den långa grusvägen hit över fälten, som tsaren en gång for på när han skulle ut på jakt, gjorde mig yr i solen, särskilt som jag stapplar omkring med lunginflammation i bröstet. Men när ljuset silar ner genom väldiga lindar, ekar och lönnar och mjuklandar på all den döda, mossbelupna veden anländer den där tiotusenåriga stillheten jag hemligen väntat på.


Jag kliver in i en ihålig lind. På skoj knäpper jag händerna därinne. Men det är inte bara på skoj. Biosfären på denna planet står och faller med sina skogar. Från Bolsonaros Brasilien till den svenska taigan drar skogsindustrin fram och ödelägger jordens lungor. I Sverige är skogsindustrin skicklig på att presentera detta biologiska massmord som en framgångssaga (i reklamteve-kanalerna har påkostad propaganda för ett monokulturellt skogsbruk i år vräkts ut).

Lo och varg rör sig här, liksom den sista vilda resten av bisonsläktets visenter.

Bialowiezaskogen, i nordöstra Polen och Vitryssland (en hårdbevakad gräns går rakt genom nationalparken), har i stort sett varit orörd sedan istiden. Den är sedan 1979 med på UNESCO:s världsarvslista. Det är ett av de allra sista områden, som återstår av den urskog som en gång täckte norra Europa. Lo och varg rör sig här, liksom den sista vilda resten av bisonsläktets visenter.

Nej, vi kommer inte att se några visenter där vi går på träspängerna genom det skyddade området. Sommartid drar de sig tillbaka till fuktigare marker. Men man kan drömma om dem på nätterna på hotellet i byn Bialowezia (de lyser som grottmålningar på drömmens insida) eller se dem i den välbesökta djurparken några kilometer bort; mitt emot några deprimerade vargar står de där och ser faktiskt ganska glada ut. Visenterna var nästan utdöda på tjugotalet, men räddades. I dag strövar nästan tusen vilda visenter i Bialowiezas skogar.


Vid middagstid: tystnad råder i urskogen. Men för ett par år sedan bröt den moderna tiden plötsligt in i de tidigare fredade zonerna kring själva Nationalparken. Polska regeringen hade anbefallt skogsavverkning och hundratusentals träd, många mer än hundra år gamla, fälldes och släpades bort.

Officiellt hävdade regeringen att det var för att skydda skogen mot barkborreangrepp, efter att en svår storm hemsökt Polen. Men stormar har i tusentals år drabbat denna skog och barkborren är ingen invasion av aliens (och det är implanterad gran den angriper). Miljöaktivister strömmade till. Greenpeace, WWF, EU och det polska Gröna Partiet protesterade, UNESCO vaknade till och avverkningarna upphörde tills vidare. Den polske miljöministern avgick.

Men lokalbefolkningen står nog till stor del på regeringens sida, vilket miljökämparna som upprättade ett läger i närheten fått erfara. Guiden vill inte svara på frågor om hoten mot denna urskog och på restaurangerna i byn Bialowieza serveras faktiskt bisonkött. En stork i sitt bo på en elstolpe blickar ut över turisterna.


Men naturmystik? Ja, jag tror ju att varken biologisk eller kulturell mångfald på denna planet någonsin kan räddas utan ett mått av just naturmystik. Den amerikanska kämpen för ursprungsbefolkningar, Winona Laduke, menar just det i sina böcker: Vi måste lära oss av ursprungsbefolkningarnas dialogiska relation till naturen. Förlusten av biologisk mångfald har, menar hon, sammanfallit med förlusten av kulturell mångfald. Hon skriver om laxen som sjungs tillbaka av Nordamerikas indianer och om det sista präriegräset som vajar på reservatsmark. Och jag knäpper mina händer.

Men all mystik vetter också åt det livsfarligt irrationella. I den här typen av urskog besegrades för tvåtusen år sedan den romerska armén av en koalition av germanska stammar. Tre legioner, uppåt 20 000 soldater, slaktades. Fältherren Varus kastade sig på sitt svärd. Kejsar Augustus ska närapå ha brutit ihop vid beskedet.

Varus nederlag i Teutoburgerskogen har ofta setts som det som hejdade det romerska imperiets expansion norrut och österut över floden Rhen. I tysk nationalism, som började spira under Napoleonkrigen, blev slakten därför en avgörande ingrediens: germanska skogsfolk besegrade det urbana Rom. Skogsromantik flöt samman med tysk nationalism.

Invånarna i byarna drevs bort, judar och partisaner sköts eller fördes till näraliggande koncentrationsläger.

Och när Hermann Göring 1941, efter att tyska tanks börjat rulla mot Sovjetunionen, anlände till Bialowiezaskogen, bar han på en dröm som kombinerade germansk naturmystik och den mest aggressiva, rasbiologiska nationalism som någonsin existerat. Göring var också ansvarig för skogs- och jaktfrågor i Tredje riket. I dessa väldiga skogar drömde han om att upprätta en äkta arisk skog, fri från slavernas ytliga stäppfolk.

Invånarna i byarna drevs bort, judar och partisaner sköts eller fördes till näraliggande koncentrationsläger. Med hjälp av den tyske zoologen Lutz Heck – jaktkamrat till Göring – var planen att fylla skogen med vildhästar och arkaiska uroxar som man försökte avla fram ur modern boskap. Hela detta kortvariga vanvettsprojekt har kommit att kallas för Hitlers Jurassic Park.


Jag står med knäppta händer inne i en ihålig lind i en urskog i nordöstra Polen. Här är jag centralt placerad. Jag ser ut över planeten och ner genom historien. Hoten mot Bialowiezaskogen är inte över; den polska regeringen välver nya planer på vägar och avverkning.

Sedan stiger jag denna den varmaste juli på jorden sedan mätningar påbörjades ut i det gröna ljuset, matt av lunginflammation och tanken på den avskogning som hemsöker planeten.

ARTIKELN HANDLAR OM