ÅSIKT

Hollywood ser svart

Karin Svensson om nya vågen av afroamerikansk film – ett lyft efter #OscarSoWhite

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Hyllade dramat ”If Beale street could talk”, svensk premiär i dag, är ­nominerad till tre Oscars.
KULTUR

”Och vinnaren är … La la land!” Ingen skämskudde var stor nog för att ta udden av den galopperande genansen på Oscarsgalan 2017, när Faye Dunaway och Warren Beatty av misstag delade ut den finaste statyetten till fel film. För det var inte en nostalgisk musikal som hade blivit utsedd till årets bästa. Den verkliga vinnaren var Moonlight, ett intimt lågbudgetdrama om en svart, homosexuell pojke som växer upp i absolut utsatthet i fattigdomens Florida.

Den pinsamma inramningen till trots – Moonlights vinst var ett avgörande ögonblick i den afroamerikanska filmhistorien. Det var första gången som priset gick till en film med enbart svarta skådespelare, och det var första gången en svart amerikan (regissören Barry Jenkins) hade nominerats för både regi, manus och bästa film.

Bara två år tidigare hade nomineringarna för Oscarsgalan 2015 satt Twitter i brand när det visade sig att skådespelarkategorierna helt saknade afroamerikaner, trots att Martin Luther King-skildringen Selma hade blivit en av årets mest hyllade filmer. Via hashtaggen #OscarsSoWhite fick filmakademin svidande kritik för sitt helvita perspektiv, och man fick raskt göra insatser för att bredda mångfalden i juryn.

Inför årets Oscarsgala den 24 februari är Barry Jenkins aktuell på nytt, med tre nomineringar till hans nya film If Beale street could talk, som går upp på svenska biografer i dag. Den bygger på en bok av författaren och medborgarrättskämpen James Baldwin, om en kärlekshistoria mellan två unga svarta människor som drabbas av rasism och poliskorruption i 70-talets New York.

När jag i oktober träffade Jenkins i samband med Londons filmfestival förklarade han betydelsen av att fler filmer av och med afroamerikaner nu når ut till en bredare publik:

– I ett sekel har svarta människor sett filmer där vita människor står i centrum, och vi har följt med dem på resan. Nu får ni chansen att identifiera er med oss. Jag ser det som en gåva, från mig och Jordan (Peele) och Spike (Lee) och alla våra kollegor, säger han.

Kampanjen OscarsSoWhite fick resultat. Efter Moonlight har akademin uppmärksammat en rad filmer med afroamerikanska berättelser i fokus, från Jordan Peeles fyrfaldigt Oscarnominerade skräcksatir Get out till dramat Dolda tillgångar, om svarta kvinnliga matematikers betydelse för det amerikanska rymdprogrammet.

Kassasuccén ”Black panther” – första superhjältefilmen med en svart ­huvudperson (Chadwick Boseman) – tävlar om en Oscar för Bästa film.

Förra året blev Black panther historisk, som den första superhjältefilmen med en svart huvudperson och som den tredje mest inkomstbringande filmen i USA någonsin (efter Star wars: The force awakens och Avatar). Den upphävde också den oskrivna regel som säger att en superhjälterulle inte kan nomineras till en Oscar för bästa film. I den kategorin tävlar den nu bland annat mot Blackkklansman, Spike Lees verklighetsbaserade film om en svart polis som infiltrerade Ku Klux Klan på 70-talet.

Oscarsnomineringarna är en del av ett större skifte i Hollywood, där alltfler producenter och finansiärer satsar på svarta regissörer och berättelser om hur det är att vara svart i USA.

”Blackkklansman” är Oscarsnominerad till Bästa film. 

Delvis handlar rörelsen om att förbättra villkoren för afroamerikanska filmarbetare. 49-årige Colman Domingo, som gör en roll i If Beale street could talk, berättade vid London filmfestival att han i början av sin karriär ofta fick spela rollfigurer som utgick från en vit manusförfattares fördomar om svarta människor.

– Där satt jag med ett gäng andra svarta killar och väntade på att få göra audition för karaktären ”Cool Whip Tyrell”. Jag har bott i storstan hela mitt liv men aldrig träffat på någon som har fått sitt namn efter sprejgrädde, sa han med ett skratt.

– Nu får vi berätta våra egna historier och då hamnar vi i centrum i stället för att bara vara en rekvisita i någon annans berättelse. Och det beror på att det finns fler afroamerikanska filmskapare, finansiärer och producenter. Men vi har också fått fler allierade, fler vita som säger ”de här historierna är också viktiga”.

Utvecklingen har drivits framåt av filmarbetare som har startat egna bolag för att få berätta sina egna historier. Oprah Winfrey gick i bräschen när hon redan 1986 blev filmbolagsboss, och en lång rad filmskapare och skådespelare har följt hennes exempel. 

19-åriga skådespelerskan Amandla Stenberg driver förändring på sitt eget sätt. Efter genombrottet som Rue i Hunger games (2012) har hon medvetet valt roller som tidigare bara gjorts av vita skådespelare. Hon har spelat huvudroller i påkostade tonårsfilmer, romcoms och sci fi-äventyr – genrer där svarta skådespelare annars brukar få nöja sig med rollen som den roliga kompisen.

Hennes nya film The hate U give är ett typexempel på vad som händer när svarta amerikaner får berätta sin egen historia. 2013 föddes Black lives matter, en proteströrelse mot polisens våld mot svarta i USA. En rad skjutningar där obeväpnade, ofta unga, svarta män hade dödats av poliser ledde till demonstrationer och kravaller runt om i USA. The hate U give bygger på Angie Thomas roman om 16-åriga Starr som blir ett vittne till hur hennes barndomsvän Khalil stoppas i en trafikkontroll och skjuts till döds.

– Jag blev förälskad i hur vacker och ärlig boken var, hur den tog politiserade händelser och förvandlade dem till en mänsklig berättelse. Genom den kunde vi utforska ras på ett sätt som skapar empati hos publiken, sa Amandla Stenberg i London.

Inledningsscenen är en av filmens mest drabbande. Starrs pappa samlar sina tre barn runt köksbordet för att ge dem ”The talk”. Men det handlar inte om blommor och bin, utan om hur de ska bete sig för att behålla livet om de blir stoppade av polis. Författaren Angie Thomas berättade att det är den vita delen av publiken som blir starkast berörda av den scenen.

– Jag har hört dem snyfta i salongen. Efteråt kommer de fram till mig och säger ”Jag hade ingen aning om att svarta föräldrar måste ha sådana här samtal med sina barn”. Det har varit en ögonöppnare för mig också, jag växte upp i tron att alla hade ”The talk”, säger hon.

Det finns också en hunger hos den svarta publiken efter berättelser och rollfigurer att spegla sig själva i. I samband med Black panther-premiären startades Black panther challenge, en internetinsamling för att fattiga svarta ungdomar i USA skulle kunna se filmen på bio gratis. Den drog in nästan en miljon dollar. 

Psykologer menar att identiteten som afroamerikan, tyngd av bilder av fattigdom och kriminalitet, kan stärkas av berättelsen om det högteknologiska afrikanska riket Wakanda och dess ädle kung T’Challa – att den kan få en ung svart person att se sig i spegeln med stolthet.

Karin Svensson

Frilansjournalist

Fotnot: ”The hate U give” släpps på svensk streaming och
dvd i sommar, men finns på import-dvd från den 22 februari.

ARTIKELN HANDLAR OM