Krim – halvön som blev en ö
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-03-17 | Publicerad 2015-03-16
Ett år efter annekteringen: Ekonomin är i botten, matproduktionen sönderslagen och boende flyttar i protest
Min förra tripp till Krim var för exakt ett år sedan.
Jag skulle skildra händelserna under ”den ryska våren” – en militäraktion som saknade motstycke, följd av en tveksam omröstning som drev den ukrainska halvön rakt i famnen på sin skrupelfria och mäktiga granne.
Även om valresultatet där 96 procent röstade för annekteringen tänjde en smula på sanningen (eller till och med var en ren bluff – det hela beror på hur van du är vid postsovjetiska valtekniska finurligheter) så var det för ett år sedan i alla fall uppenbart att en överväldigande majoritet av Krims invånare välkomnade detta historiska skifte.
Och det kanske kommer som en överraskning, men det gör de fortfarande. Även om det inte är av samma anledningar.
För ett år sedan fanns det två viktiga drifter bakom flockbeteendet. Den första var helt klart rädsla för pogromer, massakrer och andra hjärnspöken som producerades av den ryska propagandan. Det behöver knappast tilläggas att sedan dess har uppfattningen att den ukrainska regeringen är fruktansvärda ktoniska monster bara förstärkts. Kriget i östra Ukraina har överträffat Kriminvånarnas värsta farhågor. ”Åtminstone regnar det inte bomber som i Donbass” är troligen det vanligaste ”proryska” argumentet du hör nuförtiden.
Men för ett år sedan var drömmen om Ryssland en minst lika viktig faktor. Folk förfördes av löften och fantasier om det lyckliga och enkla livet i Ryssland. Efter ett tjugoårigt tufft äktenskap var de förälskade i någon annan. De trodde att skilsmässan skulle ta dem till Eden. Men nu har charmen försvunnit. Den desillusionerade halvön har blivit ännu en konkubin, inlåst i ett fullpackat harem.
– Två enorma köer, fyra kilometer till fots i iskallt hällregn, sex timmar sammanlagt, rapporterar Nastia Maksimova som just korsat landremsan som länkar Krim till fastlandet.
– Det är ett av skälen till att jag tänker lämna Krim för gott. Jag har fått nog av beväpnade idioter som bestämmer om jag har rätt papper för att få komma tillbaka till mitt eget hem.
Nastia skakar fortfarande, av kyla eller förnedring.
Du kan inte ta dig till Ukraina på något annat sätt. Tågen har ställts in, planen flyger inte. Till och med taxichaufförerna är motsträviga – det är inte lönt att ägna en dag på en resa som brukade ta fem minuter. För att göra överfarten ännu mindre sexig har Ukraina förbjudit inresor med ryska nummerplåtar eller körkort.
För ett år sedan så var denna väg det enda sättet du kunde få in saker till Krim. Inte bara från Ukraina utan från samtliga länder, inklusive Ryssland. Vissa lastbilar använder den fortfarande, men det är att ta en risk – ukrainas regering har de facto förbjudit handel med Krim.
Ryssland har ingen landbrygga till Krim. Färjan är opålitlig. Den är dyr och enligt den lokala handelskammaren står kostnaden för färjan för cirka 30-50 procent av slutpriset på varje produkt som säljs på Krim. Den 19 km långa bron Ryssland snabbt lovade blir inte klar innan 2019, och många experter tror inte att den kommer att byggas alls.
Denna gränsfråga är utan tvivel den viktigaste för tillståndet på Krim just nu. Priset på mat fördubblades bara på ett par månader och tredubblades jämfört med ukrainska tider (rubelns försvagning är en annan viktig faktor). Tiden som krävs för något att levereras, om det så är en reservdel eller en läskburk gick från timmar till dagar och till och med veckor.
Industrin, jordbruket, turismen, vardagen – allt påverkas oerhört mycket.
Ella Izilova har jobbat i 12 år som avdelningschef på det lokala turistministeriet.
– Turismen och kringliggande näringar utgjorde cirka hälften av regionens inkomster. Vi tog emot cirka sex miljoner turister varje år. Nu har vi förlorat närmare hälften, de enda ukrainare som kommer hit idag är flyktingar från Donbass. Vi kan knappast kalla dem turister.
Aleksej Volosjin är manager på Villa Elena, ett femstjärnigt hotell i Jalta.
– 2013 hade vi ungefär 1000 västerländska turister. Vet du hur många vi hade i fjol? Fem. Nu är 99 procent ryssar. Inte för att jag har något emot dem, men diversifiering är alltid bra för affärerna.
De gigantiska kryssnings- och fraktfartygen som brukade trängas i hamnarna är borta. Internationella företag vill inte göra affärer med icke erkända territorier. För en vecka sedan firade en hamn i Jalta det första utländska besöket på ett år.
– Vi har blivit en ö, både fysiskt och psykologiskt, säger en hotellägare på södra Krim.
– 2014 förlorade jag åttio procent av mina gäster. Detta år blir det värre. Det är tur att Ryssland förbjudit sina fem miljoner poliser och militärer att lämna landet. Men trots det har jag ärligt talat inga förhoppningar. Vad var frågan nu igen? Om jag är glad över att ha förenats med Ryssland?
Som så många andra jag möter vägrar han att uppge sitt namn. Förut var denna ”man vet aldrig”-attityd inte särskilt vanlig på Krim. Men den är ruskigt välbekant för mig – det har alltid varit en vanlig inställning bland ryska källor. Är det måhända en smitta som överförs via ryska pass?
Men den mest omvälvande ekonomiska händelsen är onekligen nationaliseringen.
Förutom ukrainsk statsegendom tog Krims nya regering kontroll över mer än 250 stora företag som påstods tillhöra ukrainska oligarker eller hade ”strategisk betydelse”. När en ägare stämde staten och återfick sin filmstudio blev Krims ledare Sergej Aksenov rasande.
– Vi kan inte lägga tio år på rättegångar med alla ägare som stulit sina tillgångar från staten. Låt tio skurkar vara olyckliga, miljoner Kriminvånare kommer att vara tacksamma, sa Aksenov och hotade att avskeda de ”korrupta” domarna.
Filmstudion nationaliserades igen och ingen domare vågade säga nej. Den här historien skulle bli en skandal på många håll, men sanningen är att Aksenov troligen har rätt. På Krim är man van med liknande konflikter. Det var inte första gången ett politiskt val innebar redistribution av egendom. Det var ganska vanligt under Ukraina och hände nästan varje gång ett viktigt ledarskifte inträffade i Kiev. Men det kallades aldrig ”nationalisering” och gjordes aldrig på det där storslagna venezuelanska sättet. Att det för första gången genomfördes ”i statens namn” gjorde ingreppet bara mer populärt.
För mindre företag är situationen allvarlig.
Alexander Basov, chef på Krims handelskammare beklagar sig.
– Ukrainska banker har fryst 67 miljarder rubel som tillhör Krims invånare. Ryssland var snabba att täcka individuella förluster, men 22 miljarder som tillhörde företag saknas fortfarande. Vårt banksystem fungerar inte – det är bara uppkopplat till Ryssland. Varken Visa- eller Mastercard fungerar på grund av amerikanska sanktioner. Allt detta plus krisen i Ryssland har lett till räntor som börjar på 25 procent. Jag vet inga företag som kan vara lönsamma med såna kreditförluster. Antalet registrerade enskilda företag har gått ner från 120 000 till 36 000! Å andra sidan hade vi fått nog av ukrainsk politik som sket i våra industrier och nästan förstörde vårt lantbruk. Det som oroar mig är att de som är ansvariga för många skadliga beslut fortfarande sitter vid makten. Nu ”tjänar de Ryssland”. De har bara bytt sina flaggor och slogans, men deras korrupta kärna har inte ändrats.
Den ekonomiska nedgången är imponerande.
Det räcker med att gå till en stormarknad. Kolosser byggda under framgångsrika tider är plötsligt ynkliga spektakel. Produkterna som fortfarande finns kvar upptar hela korridorer. Det mesta är producerat i postsovjetiska republiker. Det är ännu inte fattigdom, nej, det är mest ett hån mot konsumismen, en förnedring av den valfrihetsbaserade ekonomin.
Ett annat exempel är IT-sfären. Krim var länge en sorts digital inkubator. IT-människor älskade att bo på Krims vackra, billiga semesterorter. Enligt det lokala parlamentets talman Aleksej Tjalij hade Sevastopol mer än 30 IT-företag med mer än 1700 anställda. Över hälften jobbade mot europeiska eller amerikanska företag som nu stoppats av sanktionerna. Google Play, Pay Pal och Appstore fungerar inte. Vissa problem löser man med VPN-tunnlar, andra är svårare att hacka. Men It-specialister har lätta fötter. Mer än hälften har lämnat den jobbiga halvön för gott.
Jordbruk kan vara världens tråkigaste ämne, men du måste känna till detta: 85 procent av Krims vatten kom från Ukraina. Det pumpades genom en enorm kanal som nu är fullständigt tom. Den arga grannen har fullständigt stoppat flödet för över ett år sedan. Konsekvenserna är enorma. Inte ett enda risfält finns kvar. Färskvattenfiskodlingarna har utrotats. Stora arealer planteras med fodergrödor.
Från och med den 1 april ska dessutom alla medier på Krim omregistreras under Rysk lag. Eller försvinna.
Föga förvånande klarar en stor del av dem (ett gäng tidningar, några nyhetsbyråer, flera radiostationer och den tatarska tv-stationen ATR) inte ens formaliteterna. ATR har misslyckats tre gånger. Motiveringarna har varit usla och olika varje gång. Den verkliga orsaken är uppenbar – ATR har dumdristigt nog inte uttryckt de hållningar som sant ryska medier ska uttrycka. För mindre än två månader sedan sökte polis igenom deras lokaler i sju timmar. En signal som inte är svår att missförstå.
En lokal reporter berättar att en officer från det lokala FSB-kontoret kom på besök strax efter annekteringen.
– En väldigt artig kille, han sa inte mycket. Några allmängiltiga ord om att det är bra att lära känna varandra, men avsikten bakom snicksnacket var uppenbart: ”Vi är här nu, vi står bakom er rygg och det är upp till er om vi ska stödja er eller sätta på handklovar”
De som inte förstår artiga varningar får förbereda sig på brutalare kommunikation.
De mest högröstade motståndarna till den nya regimen är Krimtatarerna – en minoritet som utgör cirka 17 procent av de 2,3 miljoner innevånarna. De deporterades från Krim av Stalin och tilläts återkomma först efter Sovjets kollaps.
Uppenbarligen ville inte tatarerna att Ryssland skulle inta halvön. För det första hade de det okej under Ukraina, deras inflytande växte stadigt. Vem vet, en vacker dag hade de kanske lyckats med sitt historiska mål att proklamera en autonom stat. Men tråkigt nog för tatarerna var ryssarna mycket bättre på att spela de ”historiska korten”.
Så tatarerna försökte protestera. Då förbjöds deras ledare att resa till Ryssland (alltså även Krim) och deras minnesdemonstrationer stoppades. Majlis (deras parlament) konfiskerades. Åtta unga tatarer försvann, en återfanns död. Enligt släktingarna till offren var den blå van som användes vid kidnappningen väldigt lik den som användes av ”anti-extremistcentret”. De kan ha tagit fel, men sanningen är att varken förövarna eller deras bilar återfanns trotts att det fanns vittnen.
Det var en riktigt ful historia.
– För ett år sen kunde vi uttrycka oss. Kommunicera våra känslor, dra uppmärksamhet till våra problem, gå ut på gatorna om det behövdes. Och sen, över en natt, kom de och utan att fråga tog de allt. Vårt land, våra kroppar. Nu är deras grepp så hårt att vi inte ens vet hur vi ska höja våra röster. Ibland känns det som en dålig dröm. Som om jag måste slå mitt huvud mot en vägg för att få den här illusionen att försvinna.
Safinar Djemileva suckar, hon är hustru till Mustafa Djemilev, informell ledare för Krimtartarerna som nu befinner sig i exil.
– Men vi har inte förlorat hoppet. Vi har sett det här förut, och för min make är det inte den första deportationen. Det kommer inte att vara för alltid. Vi måste bara vara tålmodiga.
De otålmodiga – tatarer eller inte – måste kontrolleras. Förra veckan inträffade några talande händelser. Tre killar som gick ut på gatan med ukrainska flaggor (de firade en ukrainsk författares födelsedag) dömdes till 40 timmars straffarbete för att inte ha följt ”lagen om folksamlingar”. Ett par journalister från Centret för journalistiska undersökningar råkade ut för husrannsakan och hölls kort av FSB på grund av en artikel om kriget i östra Ukraina.
Under såna omständigheter håller de som inte är glada över att vara ryssar låg profil. Många har bestämt sig för att sticka. Några emigrerar av ideologiska skäl, andra för att de saknar alternativ.
Den enda möjligheten att lyckas på det nya Krim är att ha ett ryskt pass. Utan ett sånt har du inte rätt att arbete, sjukvård eller skola eller alla andra förmåner du har som rysk medborgare. Problemet är att många inte ville ha ryska pass, ryska nummerplåtar och ryska körkort eftersom det komplicerar deras relationer med Ukraina. De var nöjda med att vara ukrainare. Å andra sidan är de födda på Krim, uppväxta här och många hade ingen annanstans att ta vägen.
– Tack vare dessa omständigheter tvingades jag göra slut med min pojkvän. Han förlorade sitt jobb och måste åka tillbaka till Ukraina. Jag har förlorat mitt jobb eftersom NGO:n jag jobbade för var ukrainsk och stängde sitt kontor. Nu är jag på något sätt officiellt ovälkommen här med mitt ukrainska pass även om jag levt här hela mitt liv.
Nastia Maksimova sitter i sin nästan tomma lägenhet. Hon är redo för avfärd.
– Det sorgligaste är att trots att jag är en främling här så är jag det även i Ukraina. De är väldigt misstänksamma mot folk från Krim. Nu är jag någon sorts förrädare i båda länderna
Men där det finns förlorare finns det också vinnare.
Det är i alla fall så de ser sig själva, och det är svårt att argumentera mot dem.
Enligt den senaste undersökningen är stödet för det senaste årets geopolitiska förändringar fortfarande stort – 86 procent. I kategorin ”över 55 års ålder” är det ännu mer häpnadsväckande.
Förklaringen är enkel.
Vinnarna är beroende av staten.
Statsanställda, pensionärer, militärer – deras tid är nu.
Ryssland är (eller var åtminstone) äckligt rikt och har aldrig underskattat betydelsen av de paternalistiska förhoppningarna hos postsovjetiska människor. Kreml vet hur man ska utnyttja dem.
Det är exakt det vi ser på Krim. Under Ryssland har statliga löner gått upp på ett imponerande sätt. Jämfört med ukrainska tider har pensionerna fördubblats. Lärare och medicinsk personal har fått en solid lönehöjning. Ryggraden i den ryska staten – poliser och militärer – fick en häpnadsväckande ökning – mer än fem gånger högre lön än för ett år sedan.
Det saknas inte tacksamhet.
Dissidenter flyr, småföretag kämpar för sin överlevnad samtidigt som statsanställda åtnjuter något sorts anständigt liv. Krim rör sig i den riktning Ryssland gjort i många år. Den enda svagheten i ett sånt system är att det kräver ett stadigt flöde av ”enkla” pengar. Ryssland hade det i många år, men i fjol sjönk oljepriset och både budgetnedskärningar och avskedanden är på gång.
Krim kommer att märka av det snart, enligt vissa är redan lärar- och läkarlönerna på väg ner. Men denna gång kan de inte skylla det på fascisterna.
Mika Velikovskij
reporter för bland andra Russkij Reportir
Översättning: Martin Aagård
