ÅSIKT

Terrorn och fascismen finns mitt ibland oss

En påminnelse om Utøya och konsekvenserna

avGunnar Bergdahl

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Aftonbladet / AP
Två attentat som satt prägel på samtiden.

Hur ska vi minnas Utøya?

Ett svar: som Europas 9/11.

Det var ingen naturkatastrof, det var inte jorden som skälvde den där regniga sommardagen för drygt sju år sedan även om det kändes så, ingen olycka likt de fruktansvärda följderna av sönderrostade bultar på ett bogvisir på en färja i Östersjön en stormig septembernatt.

Det var, precis som 9/11, ett välplanerat, politiskt målinriktat och strikt genomfört terrorattentat.

Där och då blev den framväxande europeiska nyfascismens målsättning tydlig. Massakern på Utøya inledde ett nödvändigt ”raskrig” för Europas överlevnad och för att rädda ”den nordiska folkstammen”.

Parlamentariska framgångar räcker inte längre än till att hoppas på lagstiftad ”återvandring” och stängda gränser. Kanske till att kunna tysta meningsmotståndare och ”PK-media” genom kontroll och styrning i en alltmer villkorad och begränsad yttrandefrihet. Att skrämma till tystnad, normalisering och anpassning räcker inte.

Nej, det Utøya så chockerande tydliggjorde är att fascismens yttersta mål är att fysiskt utplåna de som inte delar uppfattningen att det helvita Europas framtid står på spel. Det är skrämmande att inse att av de 69 människor som mördades på Utøya var 56 avrättade, skjutna i huvudet. En metod hämtad direkt från Förintelsens förtrupper, nazisternas Einsatzgrupp.

Men den stora skillnaden är att de som nu talar om Sveriges undergång och att vi står inför det största hotet mot nationen sedan andra världskriget har en plattform mitt ibland oss. De propagerar, de inspirerar. Varje dag hör jag deras representanter uttala sig om regeringsbildandet i det public service de snarast vill begränsa och vingklippa.

Attentatet för sju år sedan ställde demokratin inför en rad avgöranden. I flera avseenden löste den norska regeringen den utmaningen. Polisen sköt inte omedelbart ihjäl terroristen på plats. Något som annars närmast har blivit rutin. Minns till exempel den svärdbeväpnade unge fascisten i Trollhättan 2015. Utøya-terroristen arresterades och ställdes inför rätta. Först visserligen med förhoppningen om att förklaras sinnessjuk.

Han var ju, som Åsne Seierstad konstaterade med sin minerade boktitel; En av oss. Men en riktig rättegång kom därefter tack och lov att dokumentera händelseförlopp, analysera motiv, fastställa skuld och utdöma straff.

En avgörande skillnad mellan 9/11 och Utøya är förstås det politiska efterspelet. USA bombade Afghanistan, invaderade Irak, orsakade mer än miljon civilas död för att till slut avrätta Usama bin Ladin i direktsänd tv till Vita huset.

Krigspolitiken polariserade världen, gav näring till teorin om ”civilisationernas kamp” och fick nyfascism, rasism och nationalism att växa globalt.
Korståget innehöll som en bärande tanke att det alltid finns anledning att misstänkliggöra varje muslim. Tanken plockades upp av nyfascismens ideologer som gradvis ersatte sin traditionella antisemitism med att sprida hatpropaganda om alla muslimer. Resultatet bland mycket annat en växande svensk vardagsrasism som varje muslimsk kvinna som bär slöja, varje afrosvensk, varje svensk Mohammed kan vittna om.

Foto: Triart
Filmen ”Rekonstruktion Utøya” är en av tre filmer som nyligen gjorts om attentatet.

I Sverige förändrade 9/11 också den svenska säkerhetspolisens prioriteringar och 90-talets hårda praxis mot nyfascister och nynazister försvann. Terrorlagstiftningen enkelriktades mot jihadister. Exemplen är lika talrika som talande. Fullblodsfascisten Peter Mangs kallas än i dag för ”serieskytt”, skolattacken i Trollhättan hittade SÄPO ingen anledning att rubricera som terrorbrott, detsamma gäller de talrika mordbränder som riktats mot flyktingförläggningar. 2016 anlades 92 bränder på bebodda eller planerade flyktingboenden runt om i landet. I mer än hälften av fallen startades dessa bränder av ”okänd gärningsman”.

Ett än mer talande exempel är också de nynazistiska bomberna i Göteborg. 11 november 2016 detonerade en bomb på en stulen cykel utanför Syndikalistiskt forum på Övre Husargatan. Den 5 januari 2017 sprängdes en ny bomb, nu vid flyktingboendet i Järnbrott och en 35-årig städare fick svåra skador. Den 25 januari hittade personalen tursamt en odetonerad bomb vid flyktingförläggningen på Lilleby camping på Hisingen.

Redan efter det första sprängdådet fann polisen DNA och kunde identifiera gärningsmannen. Men i stället för att gripa honom sattes han under SÄPO-bevakning medan han preparerade nya bomber. På självaste nyårsnatten 2016 satt spanarna i sin bil och såg hur han tillsammans med sina kumpaner smög runt vid flyktingboendet i Lilleby. Det var då de placerade ut bomben.

SÄPO nöjde sig med att övervaka.

Det är omöjligt att föreställa sig att de hade agerat likadant om det hade varit jihadistiska terrorister. Dessutom konstaterade åklagaren att nazisternas bomber inte var terrorbrott. ”Flyktingar kan inte betraktas som en befolkningsgrupp”, slog denne Mats Ljungqvist fast i Göteborgs-Posten.

Jag läser senaste numret av Expo där tidningens chefredaktör Daniel Pohl analyserar valresultatet. Hans slutsats är att risken för fascistiska attentat nu ökar i besvikelserna över att SD inte dubblerade sitt resultat och än mer av att förtrupperna i de så kallade AfS och NMR fann sig själva i promilletal. I deras värld är det bråttom. Det räcker inte med prat när nationen (läs ”rasen”) går under. Massinvandringen dränker oss. Seger eller död!

Det som Utøya därför måste minna oss om – nu när inte mindre än tre biofilmer på olika vis har aktualiserat detta terrorattentat – är att den inhemska fascistiska terrorn är minst lika farlig och hotfull som någonsin al-Qaida.

De har ett gemensamt mål. Att utplåna demokratin. Men den stora skillnaden är att de som nu talar om Sveriges undergång och att vi står inför det största hotet mot nationen sedan andra världskriget har en plattform mitt ibland oss. De propagerar, de inspirerar. Varje dag hör jag deras representanter uttala sig om regeringsbildandet i det public service de snarast vill begränsa och vingklippa.

De kommer aldrig att erkänna detta sitt slutliga mål.
De är goda demokrater intill den stund de anser sig ha styrkan att ta makten.
En liten samling utvalda patrioter, utsedda av ödet och ”intvingade i en existentiell kamp för vår kulturs och vår nations överlevnad”, som en av dem nyligen uttryckte saken.
De är några av oss.
Precis som Anders Behring Breivik.

ARTIKELN HANDLAR OM

Utøya

9/11

al-Qaida