Strejker byggde det här landet
Kalle Holmqvist påminner om hur Gustav Vasa behandlade strejkande gruvarbetare
En stekhet sommardag är det trevligt att gå på guidad tur nere i Falu koppargruva – svalt och skönt. Men det var det knappast på 1600-talet, då man eldade berget för att kunna bryta kopparn och det blev uppåt 50 grader varmt i gruvgångarna.
Gruvdrängarna i Falun slogs tidigt för bättre villkor. De gick ut i strejk för högre löner 1665 och 1696. Men den första belagda svenska strejken inträffade inte här, utan i Sala silvergruva 1552.
Att just gruvdrängar var strejkpionjärer är ingen slump. På 1500-talet och 1600-talet var de flesta svenskar bönder. De anställda lönearbetarna var mycket få, men fanns bland annat i gruvorna.
De som inte ägde något annat än sin arbetskraft insåg snart att de måste hålla ihop. Att gemensamt vägra arbeta var ett effektivt vapen.
Men gruvorna var en livsviktig del av svensk exportindustri och statsmakten slog ner hårt på strejkerna. Gustav Vasa beordrade gruvfogden i Sala att gripa de som strejkat 1552. Efter strejken i Falun 1696 dömdes åtta personer till döden. De benådades visserligen, men budskapet var tydligt: strejk är ett brott.
Några hundra år senare började lönearbetarna bli en majoritet i samhället. Det blev allt svårare att stoppa arbetsnedläggelserna. Arbetarna bildade fackföreningar och strejkade sig till organisationsfrihet, likalön, åttatimmarsdag och rösträtt.
Strejker byggde det här landet. De borde de som nu kräver att strejklagstiftningen ska ”moderniseras” (det vill säga bli som på Gustav Vasas tid) tänka på.
