ÅSIKT

De som får ta smällen

Mikael Nyberg om hur vårdpersonalen pressas till det yttersta när sparkraven lägger välfärden i ruiner

avMikael Nyberg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Bertil Ericson/TT
De vårdanställda förväntas göra allt mer på allt kortare tid. Många går in i väggen.

Jag träffar Jennifer, narkossköterska på Nya Karolinska.

– Det är värre än i rapporterna i media, säger hon.
Hon har inte varit länge på arbetsplatsen, men får ändå skola in nya. Äldre och erfarna har gett upp och sagt upp sig.

– Flera gånger i veckan får vi höra att vi måste öka produktiviteten, jobba snabbare. Många kommer till jobbet i förtid för att hinna förbereda arbetspasset.

– Vad ska jag göra? Jag kan inte söva någon snabbare. Patienten jag följer till salen kanske vill kissa först. Då känner jag: ”Oj, nu gick det fem minuter här också.” Men det är ju människor, de måste få sin tid.


De anställda får order att fylla i lappar för tidsstudier, och observatörer från privata företag kommer till avdelningen för att studera deras arbete. ”Flödet” ska förbättras. Men allt går långsammare än på det gamla sjukhuset. Där var det lättare med samordningen eftersom flera typer av operationer var samlade på en klinik, där hittade de i lokalerna och där fungerade sterilenheten.
– Det kan gå en förmiddag bara till att få fram rena instrument.

Hela bygget, ett av de dyraste i världen, är som gjort för att försvåra arbetet.

– Efter en operation är det alltid kritiskt. Patienten måste snabbt till post-op-avdelningen. Men nu ligger den i en annan huskropp, ibland två våningar upp. Jag går genom korridorerna med en patient som fortfarande är trött och dåsig efter narkosen. Det är publikt område. Vi kan stöta på vem som helst. Jag brukar hålla handen för, när vi möter privatpersoner så att patienten inte ska bli igenkänd. Det är vidrigt. Jag har syrgas och akutväska med mig, men hoppas att inget ska hända i hissen.

Sjukhuset går dåligt, säger cheferna. Då syftar de inte på prövningarna för patienter och personal. De tänker på de ekonomiska underskotten. Sjukhuset måste spara drygt en miljard kronor i år, meddelade nye sjukhusdirektören Björn Zoéga i maj. 550 administrativa, icke vårdnära tjänster ska bort.

Familjeliv och sommarplaner trasas sönder. Allt för att slippa övertidspåslag och kostnader för inhyrd personal.

Men det vårdnära är inte fredat.

– En högt uppsatt chef klagade på en arbetsplatsträff, berättar Jennifer. ”Varje dag får jag frågan vem av er jag kan låta gå.”

– Sista maj fick vi veta att många på vår avdelning som jobbar 40 timmar i veckan måndag till fredag kommer att schemaläggas för arbete på helgerna under sommaren. Utan förvarning, i ett mejl två veckor före verkställighet, skjuter arbetsgivaren de avtalade anställningsvillkoren åt sidan. Familjeliv och sommarplaner trasas sönder. Allt för att slippa övertidspåslag och kostnader för inhyrd personal.

– Dessutom ska många på plan 6 vara beredda att växla mellan avdelningarna. Det innebär att sjuksköterskor som vanligtvis arbetar med robotkirurgi plötsligt ska jobba på avdelningen för trauma och akut kirurgi. De är kunniga på sitt område, otroligt kompetenta, men cheferna skickar runt dem på uppgifter de inte är förberedda för.

– Till trauma och akut kirurgi kommer patienter från hela landet som blivit svårt skadade i bilolyckor, fått knivhugg i bröstet eller ramlat ner från tak. Det är komplicerade operationer, men någon inskolning får de inlånade sjuksköterskorna inte. De förväntas själva ta hjälp av kollegor eller vända sig till närmaste chef om de tycker att de behöver en introduktion.

– Nya Karolinska ska stå för spetskompetensen, men jag skulle inte vilja vara med om en bilolycka, komma hit för operation och veta att operationssköterskan saknar erfarenhet av ingreppen och nätt och jämnt lärt sig hitta på avdelningen.


Mejlet från arbetsledningen avslutas med en vädjan: ”Hoppas på er goda förståelse för läget och att vi tillsammans kan skapa en god samarbetsanda som är till gagn för oss som kollegor, underlättar arbetsledning och det viktigaste: Att alla Patienterna som bedöms behöva, får sin operation genomförd.”

Jennifer tänker säga upp sig.

– Det går inte att jobba med dessa besparingar. Ingen vill stanna kvar.

Avståndet är stort mellan denna vardag och ansvariga politikers löften om satsningar, miljardsatsningar och historiska satsningar på vården. Det handlar inte bara om Nya Karolinska och skattesänkningarna i Stockholmsregionen. Personal på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg larmar om i det närmaste katastrofläge på akuten. Patienter ligger kvar i över 20 timmar i brist på platser på vårdavdelningarna. Men trots behoven ålades samtliga områden inom sjukhuset att justera ner sin personalbudget 2018.
I år är sparbetinget på Sahlgrenska 280 miljoner kronor. Ja, ännu större, skriver Åsa Plesner och Marcus Larsson i boken De effektiva. En bok om varför välfärdens medarbetare går sönder (Tankesmedjan Balans 2019). Ett underskott på 200 miljoner från 2018 ska också hämtas in.


På liknande sätt ser det ut inom skolan och andra skattefinansierade verksamheter. Plesner och Larsson har granskat förra årets budgetar för landets kommuner. I 260 av 290 fann de risk för nedskärningar av välfärdstjänsterna. Men det talas sällan om besparingar. Nedskärningar som skolor, förskolor och äldreboenden åläggs att genomföra i decentraliserade former kallas ”omprövningskrav”, ”effektivisering” eller ”förändringsfaktor” och kopplas ofta till fantasier om digitaliseringens möjligheter.

En vanlig metod, tillämpad av hälften av kommunerna, är att budgetera för lägre löneökningar och inflation än förväntat. På så sätt frigör lokalpolitiker utrymmen för skattesänkningar och publikfriande, marginella satsningar på det ena och det andra. Rikspolitikerna bidrar med allehanda behjärtansvärda men ofinansierade krav på kommunerna.

Det uppstår, skriver Plesner och Larsson, en obalans mellan politiska mål och tilldelade resurser. Obalansen förskjuts ner till vårdavdelningar och skolsalar. De anställda förväntas göra allt mer på allt kortare tid. Många går in i väggen och tvingas fly yrken de älskar. Författarna har själva sådana erfarenheter.

De hoppas på en balansering: ”Vi behöver sluta begära det omöjliga av våra politiker.” Vi kan inte få någon annan välfärd än den vi är redo att betala skatt för. Om mun rättas efter matsäck blir arbetslivet hållbart igen.

Det är en balansgång som lider brist på större sammanhang. Möjligt och omöjligt är inte fasta storheter.


Vi lever i ett samhälle där konkurrensens tryck redan i utgångsläget tenderar att minimera utrymmet för drägliga arbetsvillkor och allmän välfärd. Det främjar affärerna, det frigör kapital, att fånga anställda i ett management-by-stress och låta gamla, förbrukade människor ligga nerpissade i sina sängar.

Makten att vända utvecklingen finns inte i regeringskvarteren i Stockholms innerstad.

Årtionden av privatiseringar, konkurrensutsättningar och avregleringar har förstärkt trycket. Genom EU-fördrag och andra internationella avtal, ingångna för affärernas skull, är Sverige underställt ett virtuellt parlament med vetorätt över allt de folkvalda tar sig för. Om riksdagens beslut inte behagar kapitalägarna tömmer de landet på lättrörliga finansiella tillgångar och utlöser ett ekonomiskt nödläge.

Då är politikernas möjligheter begränsade. Makten att vända utvecklingen finns inte i regeringskvarteren i Stockholms innerstad. En vänsterpolitiker kan lova större välfärdssatsningar än andra, men bättre än bättre än ingenting blir sällan reformerna.

Plesner och Larsson avslutar med uppmaningar till motstånd. ”Det finns en sådan enorm latent kraft i välfärdsfacken”, skriver de, och om de fackliga ledarna inte ställer upp ”så gör vi det ändå”. Lägg till en organisering också av brukarna av välfärdstjänsterna, så går det nog att uppnå något mer än den föreslagna balansgången. Det omöjliga blir möjligt.


Fotnot: Jennifer heter egentligen något annat.

ARTIKELN HANDLAR OM