Jag vet vad det betyder att se sig över axeln
Livrädda medelklassen har inget med Stockholm att göra
Det duggregnade när jag och min fru åt middag på Akalla torg några dagar efter midsommar. Vi hade lämnat tillbaka en bil, lånad av en åttioårig granne till mina föräldrar. Minnen av att bli stor utspelar sig här: cigg, alkoläsk och tricken till Norra stå. Fevens turban som syntes längs Sibeliusgången. Burgare vid Gott Gott Grillen på andra sidan Järvafältet.
Minnen av att bli stor här är också liktydiga med stryk. Skolavslutning 1997: Käftsmällar och baxad mobil. Lunchrast 1998: En skalle i min panna. 2001: Kvarhållen utanför tunnelbanan av en tidigare dagiskamrat. Han ringde ett samtal och frågade mottagaren om han skulle skära mig. 2002: En kanyl mot min hals. Någon gång: Västra skogens tunnelbana och spottloskan som rinner längs halsen. Kläderna som plockades. Jag minns inte allt, men jag minns att jag 2011 hamnade på Södersjukhuset, efter att fyra unga män slagit hål på mitt huvud i Midsommarkransen.
Jag vet något om vad det betyder att se sig om över axeln. Ändå har jag aldrig försökt upphöja den blicken till protektionistisk politik, eller fått något slags bregottrasistisk heurekaupplevelse.
Samma kan inte sägas om merparten av de medborgare som närvarar i ett reportage i Expressen med rubriken ”Medelklassen skakad när gängvåldet tränger sig på”. En akademiker som i texten kallas Rickard har, sedan fyra rån inträffat nära hans bostad, slutat cykla, slutat promenera, slutat ta tåget – ”allt för att slippa gänget som börjat hänga vid torget där de langar knark”. Tidigare trodde Rickard ”gott om alla”, men nu tycks Rickard inte tro på något.
Den som på allvar vill bryta segregationen i Stockholm bör inte lyssna på människor som fått en kalldusch.
Lyssna på mig: När vi var 14 såg jag och mina vänner en pundare vi träffat tidigare på kvällen skjuta heroin i en tvättstuga. Vi dog inte. Men vi var inte införlivade i lycksalig tro på andras välvilja: Väl visste vi att folk är bra på att vara jävliga, men eftersom vi haft oturen att bli födda var det lika bra att göra det bästa av skiten.
Jag missaktar den klass som lyckats bli vuxna – och dessutom rika – med långa cv:n, men utan livserfarenhet och som grinar när världen hinner ifatt. Stefan Zweig ville hellre förstå människorna än att döma dem. Däremot ville han inte förvandla deras halsgropshjärtan till en valfråga.
Den som på allvar vill bryta segregationen i Stockholm bör inte lyssna på människor som fått en kalldusch. Den bör avskaffa det fria skolvalet.
Lyssna: Jag älskar den här stan och människorna som hör till den. Men det var länge sedan som den inför livet livrädda medelklassen hade något med Stockholm att göra. Lyssna inte på den.
