Nationalismens paradox är att den ser likadan ut i alla länder
Ulrika Stahre ser filmer från ett instängt Europa på Göteborgs filmfestival
GÖTEBORGS FILMFESTIVAL
En äldre kvinna dammar en rad med olika gevär.
I bakgrunden – en dekorativ svastika i fönstrets järngaller. Hon är mamma till en av Gyllene grynings parlamentsledamöter, och förbereder nu hans frigivning ur häktet.
Scenen är otäck i sin skruvade vardaglighet.
I norske Håvard Bustnes dokumentär Golden dawn girls kommer vi nära (eller ja, inte riktigt nära) tre kvinnor med olika relationer till några av topparna i det grekiska nazistpartiet. En mor, en fru, en dotter (Ourania Michaloliakos, vars far är partiledaren Nikolaus Michaloliakos). När hela partitoppen fängslas 2013 efter mordet på rapparen Pavlos Fyssas kliver dessa kvinnor fram och tar en mer aktiv del i partiarbetet.
De är inga ljuva violer direkt: filmen visar blott alltför tydligt hur traditioner, den heliga familjen, hatet och besattheten ligger alldeles intill varandra, hur gränserna hela tiden flyttas för det politiska samtalet.
Hatets vugge, som filmen heter på norska – en tydlig parafras på idén om Grekland som demokratins vagga – ingår inte i Göteborgs filmfestivals temablock Nationalism, men det hade den förstås lika gärna kunnat göra. Den skildrar isande klart hur familjerna håller samman, hur små barn indoktrineras, hur man fnyser åt demokratin och ser hela världen utanför Grekland som fientlig. Man drömmer om Thermopyle och de 300 män som höll stånd mot perserna, men glömmer de som kämpade mot den tyska armén på samma plats.
Nationalismens paradox är ju att den ser i stort sett likadan ut i alla länder – det egna folket hotas av invandrare, kommunister, homolobby – och på film gör sig skanderande, marscherande, våldsamma människor bäst. I Golden dawn girls blir dock nästan allt kusligt. Från Ourania Michaloliakos gullande med sin hund till det barndop som avslutar filmen – det är en sekt, tyvärr en framgångsrik sådan, vi får komma in i för en stund.
Från ett helt annat håll skildras nationalismens manifestationer i Polen, i spelfilmen Once upon a time in november.
En familj, mor och son, är hemlösa efter att ha blivit vräkta, och jakten på boende för dem bland annat till ett ockuperat hus där mamman känner sig mer och mer hemma bland anarkisterna. Sonen är mer sömngångaraktigt likgiltig för händelser utanför honom själv, men sällar sig till slut till den av nationalistiska demonstranter hårt attackerade gruppen.
Här blir den nationalistiska rörelsen ett stort och våldsamt utbrott, mot en fond av ett extremt hårt samhälle, fullt av orättvisor, statligt förtryck och fattigdom. Men det är förstås inte någon riktig förklaring, bara en del av den. När vi får följa attacken på det ockuperade huset inifrån, där människorna sitter inträngda, rädda och försvarslösa, går tankarna till upproret i ghettot under kriget och på ett symboliskt plan också till själva nationalismens väsen: instängdheten, de tydliga, hårda gränserna för vad som är rätt på rätt plats. Föraktet för demokratin.
Frågan om demokratin och nationalismen ställdes på sin spets när Storbritannien röstade för ett utträde ur EU.
I Brexitannia berättar ett antal medborgare om sina överväganden, sina idéer om för eller mot. För eller mot EU, eliten, invandrare och nationens bevarande, alltså. Brexit handlade aldrig bara om EU utan blev en rörelse som lyckades med konststycket att vara både rebellisk och patriotisk, som någon uttrycker saken.
Det är svartvitt, stillastående och effektivt. Mänskligt.
I filmens sista del får experterna ordet. Analysen, att nationalismen är kapitalismens sista stadium, är oroväckande rimlig.
