En svensk Dirty Harry
Malin Krutmeijer ser Johan Falk försvara idyllen mot utländska hot
En hel världsdel håller på att stjälas. Det proklamerar Ola Sellberg, chef inom Europol, i filmen Den tredje vågen från 2003.
I krisens Europa håller nog många med, men han syftar inte på finanskrisen, utan på att de europeiska bankerna till 50 procent ägs av den organiserade brottsligheten. Kriminella ligor tvättar obehindrat pengar de tjänat på skumrask - och smyger sig in i samhällets maktstrukturer.
Det är apokalyptiskt så det förslår, och denna samhällsbild präglar alla Anders Nilssons femton filmer om polisen Johan Falk. Den senaste, Kodnamn Lisa, släpps på dvd i dag. I filmerna kommer det tyngsta hotet från ligor med bakgrund i det forna östblockets säkerhetstjänster.
Anders Nilsson och medförfattaren Joakim Hansson vinnlägger sig om autenticitet, och ska man tro Nilsson har han trovärdiga källor. Efter den första filmen kontaktades han av brottslingar, brottsoffer och folk inom polis, underrättelsetjänst och Säpo. ”Jag tror jag har träffat 70-80 människor som normalt sett inte pratar med någon men som fick förtroende för mig”, berättade han för filmjournalisten Jonas Holmberg i tidskriften FLM 2009. Han använder också verkliga händelser och samhällsfenomen. I sina stunder liknar filmerna Uppdrag granskning på steroider.
Detta betyder inte att bilden av en civilisation på undergångens rand är sann. Som filmvetaren och kritikern Michael Tapper påpekar i sin avhandling Snuten i skymningslandet, har ju många av Nilssons källor ett starkt egenintresse av att blåsa upp hotet från den organiserade brottsligheten. Myndigheterna vill ha sina anslag, politiker vill visa handlingskraft, medierna vill ha sina stories.
Hur man än ser på saken så är Johan Falk-filmerna, som omväxlingsvis har regisserats av Nilsson och flera andra regissörer, en framgångssaga. Den andra filmen, Livvakterna, sågs av över en halv miljon människor på bio och alla har gått strålande på dvd. Anders Nilsson har skrivit in sig i den svenska polisfilmhistorien - inte bara för att filmerna är populära, utan för att de har obestridliga särdrag och kvaliteter.
Redan de första minuterna i Noll tolerans kändes som en uppfriskande iskall dusch i ett ljummet Wallander-land.
Filmen var skamlöst inspirerad av amerikansk polisaction, och kritikerna utnämnde omedelbart Johan Falk, spelad av Jakob Eklund, till en svensk Dirty Harry. Han skjuter skarpt och slänger ibland brickan för att följa Moralen framför korrumperad lagstiftning och en lättduperad poliskår.
Dirty Harry-epigonen har sin attraktionskraft, men räcker inte för att göra en film spännande - Mikael Persbrandts Gunvald Larsson förmår inte ensam gjuta liv i de massproducerade Beck-filmerna.
De bästa Johan Falk-filmerna - som Noll tolerans, GSI - Gruppen för särskilda insatser, De fredlösa och Kodnamn Lisa - håller en i ett hårt grepp med sin uppskruvade dramaturgi. Läget är alltid akut, polisen trycker bara undan de synliga hoten. Det växer alltid ut nya armar på den kriminella bläckfisken.
Spänningen ökar i de tolv filmerna om Gruppen för särskilda insatser, GSI. Här träder fixstjärnan Joel Kinnaman in i handlingen i rollen som polisinformatören Frank Wagner.
Brottsinfiltration på film är gastkramande - informatören riskerar ju hela tiden att avslöjas och likvideras - och lägger en ny nivå till Falk-filmernas redan paranoida värld.
Det som gör dem speciella är dock inte deras ständiga högspänning, utan att de kombinerar en amerikansk action-mall med vardagsinteriörer som är mer typiska för svenska deckare i Wallander-facket. Vår svenske Dirty Harry hämtar på dagis. Om han kämpar med sin roll som familjefar, så är hans chef Patrik Agrell desto mer förankrad i sin tegelvilla.
Mikael Tornving gestaltar Agrell som en svensk paradfarsa som tar pappa- ledigt. Som hyperkompetent chef på GSI är han väl medveten om sitt personal- ansvar, och filmerna är i sina delar rena arbetsplatsskildringarna.
Den kriminella motsvarigheten till Agrell är Seth Rydell (notera efternamnens likhet). Han spelas med stor trovärdighet och utstrålning av Jens Hultén som en lakonisk gängledare med nypor av järn. Han och Agrell står för den lilla humor som finns i filmerna. ”Den stora idioten allmänheten”, suckar Agrell på sin trötta norrländska när en polisjakt stoppas av två käftande kvinnor som krockat; Rydell disciplinerar en norsk businesspartner med orden ”tagga ner lite nu, Fleksnes”.
Rydells gäng är ett slags fixare åt andra, grövre brottslingar. Också han ägnar en del tid åt personalvård: gubbarna i gänget måste ömsom berömmas, ömsom ges ett rejält kok stryk, arbetsdelningen måste hållas intakt. Precis som övriga nyckelpersoner har Seth barn, en baby som han får delad vårdnad om efter skilsmässan.
Familjen har en central roll i Johan Falk-filmerna, framförallt som drivkraft för polisen. Flera filmer inleds med barn som leker till Anders Nilssons bror Bengt Nilssons dystert kraftfulla soundtrack. Vi förstår att de leker i skuggan av en katastrof. Kvinnorna hör också hemma i den oskuldsfulla världen. Frank Wagners flickvän Marie (Ruth Vega Fernandez) bär deras son i famnen genom filmserien. Johan Falks sambo Helén (Marie Rich-ardsson) är yrkeskvinna och representerar ett lite självgott, medelklassnaivt liv. Hon ringer mitt i Johan Falks och Frank Wagners första möte för att berätta att hon hittat ett hus på Hemnet. Falks tudelade universum kunde inte gestaltats tydligare.
Lagda intill filmernas starka utländska hotbild, kan man läsa kvinnorna som representanter för nationen - en klassisk krigsretorik för övrigt. De symboliserar ett jungfruligt Sverige på väg att intas av en främmande makt. Innanför den svenska nationsgränsen finns heller inga kvinnliga sexsymboler, inga strippor, inga gängbrudar ens hos Rydells gäng, vilket vore ett typiskt genredrag. Prostitution är en tragedi, företrädesvis för olyckliga, exploaterade kvinnor från Östeuropa.
Det onda är alltså utländskt. Seth Rydells roll förändras i linje med detta. Från en skrupelfri mördare utvecklas han till mer av en hedersknyffel, visserligen hårdför, men med en - svensk? - moral, som hans utländska motsvarigheter helt saknar.
Figuren Seth Rydell har blivit populär och har en egen facebooksida med 25 000 likes.
Kanske är det i själva verket han som intagit rollen som en proletär Gunvald Larsson, inte Johan Falk som Michael Tapper skriver. En skurk-Gunvald med dräpande replikföring.
Demoniseringen av det utländska är milt sagt besvärande för filmerna. Familjebilden är inte direkt fräsch den heller.
Men beror Johan Falk-filmernas framgångar på att publiken delar deras reaktionära världsbild? Anders Nilsson själv svär sig fri. Fakta är fakta, menar han i FLM-reportaget. Och moralen är Johan Falks, inte hans - och Falk har fel.
Kanske handlar filmernas attraktionskraft om något väldigt grundläggande. På en presskonferens hörde jag en gång bröderna Joel och Ethan Coen svara på varför deras filmer innehåller så mycket död och våld. ”Well, you wanna raise the stakes”, svarade Ethan Coen enkelt. Man vill höja insatsen, dramatiken ska vara på liv och död.
I Johan Falk-filmerna är insatsen skyhög. En hel värld står på spel.
Johan Falk på film
Bio-trilogin
Noll tolerans, 1999. Livvakterna, 2001. Den tredje vågen, 2003.
Filmerna om GSI
Säsong 1
Johan Falk: GSI - Gruppen för särskilda insatser, 2009. Vapenbröder, 2009 (dvd). National Target, 2009 (dvd). Leo Gaut, 2009 (dvd). Operation Näktergal, 2009 (dvd). De fredlösa, 2009 (dvd).
Säsong 2
Spelets regler, 2012 (dvd). De 107 patrioterna, 2012 (dvd). Alla råns moder, 2012 (dvd). Organizatsija Karayan, 2012 (dvd). Barninfiltratörern, 2012 (dvd). Kodnamn Lisa, 2013.
